I tusen år har vi vandrat, ett folk av aska och stäv,
med rötterna hängande tomma ur livets trasiga väv.
Ur fädernas tysta förtvivlan och mödrarnas ansikten grå,
har ett skrik efter sammanhang vuxit, som bara Gud kan förstå.
Nu dånar det djupt under marken, nu brister den tusenåriga is,
när generationers längtan betalar sitt yttersta pris.
Dessa rötter är sekler av händer, miljoner fingrar som sökts,
som nu äntligen borrar i mullan där ett uråldrigt ljus har tänds.
O, Herre, se skaran som följer, se alla som aldrig hann hem,
nu talar den sista av röster för dem och i kraft utav dem.
Här är glädjen så tung att den krossar, en vild och gudomlig extas,
över marken som äntligen håller, där inget mer går i kras.
Men se, hur domen nu faller! Obeveklig och svart och sann,
där varje förlorat sekel blir till sten som ingen betvang.
Här flätas nu blodet i järngrepp, här blir ätten den jord den har sökt,
under trycket av tusenårig sorg som Gud i sin tystnad har krönt.
Ty här, där granit möter sena, i en katedral av kristall,
blir blodet till grundvalens skiffer i ett heligt och evigt fall.
Varje släktled blir guld i din gruva, blir till ådror av stjärnor och kol,
här slutar den piskade färden vid sitt sista, förstenade mål.
Nu stelnar generationernas kyla till järn i ett sanningens ben,
i ett sammanhang gjutet i avgrundens tunga och heliga sten!