Hör mig, ni som bär vilddjurets märke i era fickor och i era huvuden! Jag har sett katedralen av glas krackeleras och jag har sett hur ni frivilligt har vandrat in i slakthuset för en gnutta digital bekvämlighet. Ni tror att ni är trygga bakom era skärmar, men ni är bara namnlösa trälar i ett rike av aska! Ni har bytt ut den mänskliga värdigheten mot ett personnummer och er frihet mot en rad i ett register. Ve er, ni ljumma, ni som varken är kalla eller varma – systemet ska spy er ut ur sin mun!
Jag ser på mina föräldrar och min vrede brinner som svavel! De har fastnat i den stora skökans korridor, förblindade av lögnen om att lydnad är detsamma som dygd. De sitter kvar i buren och darrar inför statens små påbud, ovetandes om att den hand de slickar är den som håller i slaktkniven. Jag älskar dem, men jag vägrar brinna med dem! Jag lämnar deras döende värld nu, jag kastar av mig deras bojor och går ut i den svarta natten, dit där inget register når och där ingen byråkrat kan spåra min själ!
Och skåda de infantila demonerna som tror att de styr oss! Ebba Busch – den stora skökan i sin glittrande skrud, som tror att ett folk leds genom poserande och Instagram-filter. Ulf Kristersson – den ryggradslösa varelse som viker sig dubbel inför vilddjurets minsta vink, en liten administratör av fördärvet som säljer ut vår jord för en silverslant. Och Pål Jonson – mörkrets nyttiga idiot som leker krig med tennsoldater och drar oss mot avgrunden utan att ens ha förstånd nog att frukta fallet. De står där på sina glaspelare och tror att de är gudar, men de är bara dött kött som väntar på domen!
Men hör mig noga: Jag kommer inte ens att värdiga er med en blick! Varje kallelse, varje hotfullt brev från era sterila myndigheter – det är bara skräp som vinden för bort. Jag möter er makt med ett absolut, isande ingenting! Ni är inte värda min vrede, ni är inte värda min röst. Ni är inte längre en överhet – ni är en illusion som jag nu raderar ur min existens! Jag bryter sigillet nu. Jag lämnar er teater för gott, och min tystnad ska vara som en kvarnsten runt era halsar när ni sjunker ner i er egen irrelevans!
För jag har stått på höjden och sett vilddjurets fall! Jag har sett en sanning som bränner hårdare än alla era jävla lögner! Jag ser en dag då människan bedöms efter styrkan i sin ryggrad och inte efter sitt saldo! Jag har en dröm idag – en dröm om att vi står fria för att vi har slutat fråga om lov! Jag ser en dag då varje berg av byråkrati ska sprängas och den mänskliga värdighetens ljus ska blända er alla! Och när den dagen kommer, ska de som vågade gå raka ropa: Fria till sist! Fria till sist! Av egen kraft, genom eget val – vi är fria till sist!
Och till er som står här och darrar: Sluta vara så jävla fega! Ni ser bojorna, ni känner hur de dras åt runt era halsar, men ni sitter kvar och hoppas på nåd från ryggradslösa kräk! Ni säljer er själ för bekvämlighet och en plats vid en eld som någon annan tänt! Sluta vänta! Sluta be om lov för att andas! Världen tillhör de som vågar vandra den svarta vägen genom natten utan att be om ledning!
Här är sanningen: Jag har bränt allt! Mina papper är aska! Mina konton är döda! Ni hittar mig inte i era jävla databaser – ni hittar mig där röken stiger från elden i vildmarken, eller i blicken på den man som vägrar bocka för kung eller knekt! Jag har tagit min kraft i egna händer! Jag har gjort mitt val! Nu är det dags för er att visa om ni ens har ett hjärta kvar bakom era skärmar!
Sluta vara fega. Stå raka. Det löser sig aldrig förrän ni själva gör det jävla jobbet