Hej min vän
På cykel på väg från kolonilotten i blåsten idag, började jag gråta och satte saliven i halsen så jag var tvungen att stanna och hosta. Det var våfflorna och tanken på att aldrig mer kunna ringa dig och säga;” När kan du komma förbi och käka våfflor med mig?” som fick mig att gråta.

Vi var barnsligt förtjust i sådana båda två. - Åhh våfflor, kunde vi säga till varandra och jag skakade på huvudet åt att du ville ha glass och sylt till dina, inte vispad grädde och sylt – och så skrattade vi och åt och du fick glass jag köpt enbart till dig.

Minns du när vi hade våffelfrossa och gjorde våfflor med choklad i, med saffran i, med banan i och tja för att sedan komma fram till att de vanliga var godast ?? i alla fall?

Aldrig mera våfflor med dig, så jag grät och massor av minen dök upp - osorterade.

Jag hade ICA på schemat- före bostaden - och var tvungen att sluta gråta.

PÅ ICA köpte jag gula- ja i alla fall nästan gula - rosor och de är egentligen till dig. Jag tycker mer om Tulpaner. Men du älskade rosor och särskilt gula rosor.

Jag har faktiskt en liten rosplantan på min kolonilott, som jag fått av dig. Den lever envist vidare. Är nog på femte året nu. Varför kunde du inte vara som den? Den är mer vit än gul, men den är från dig! Varje gång jag ser den tänker jag på dig och ja och just nu på alla de små gåvor vi två gett varandra under livet, då och då, från båda håll. Det har pågått sedan 1970 - talet.

Det senaste du fick av mig av var ett par jeans med resår i midjan och korta vida ben. Jag kunde inte ha dem, fast de var helt nya. Hade dem med mig till Blå Gatan, den sista gång vi sågs.

- De passar dina ben, som det nu är med dem, sa jag.

Jag postade dig en korsordstidning med, någon dag efter det besöket, och då, innan jag gick sa jag, att jag skulle komma tillbaka, men nu skulle det bli munoperation och järndropp för min del, så det kanske skulle dröja mer än en vecka.

Du ville inte att jag skulle gå, sa du då, men jag envisades med att tre timmar, räckte och att du minsann var så trött att ögonen rullade.

Vi kunde prata vi två, timme ut och timme in om allt och inget, hit och dit i tid och rum.

Det var sista gången vi sågs.

Varför stannade jag inte och bara höll om dig?
Varför ska man vara så sjukt ” så kan man ju inte göra” jämt, nu för tiden! Så var vi inte förr. Minns du hur ”busiga” vi var?

Jag önskar jag stannat, sparkat av mig skorna, krupit upp i sängen bredvid dig och sagt - Vad säger du, ska vi sjunga ”Avanti popolo, bandiera rossa. Alla riscossa, alla riscossa. Avanti popolo, bandiera rossa, Alla riscossa, trionferà!” så det hörs ut till dagrummet!

När jag kom till bostaden idag och packade upp mina inköp och skulle ställa dem i kylen, så stod burken där. Den attans burken bara stod där och påkallade uppmärksamhet på alla sätt. Den skulle inte stå där, den skulle ha varit hos dig!
Den där burken med hemgjord rödvinbärsgelé. Fast, fin och dallrig gele, på rätt sätt, som jag gjort till dig, av egna vinbär och som du skulle ha fått i Julklapp i december 2025. Men vi fick inte till det att ses innan jag åkte till Rättvik och så hamnade du på sjukhus den 26:e och jag kunde inte nå dig alls. Ja ja, tänkte jag, du får den sedan när du kommit hem.

Men du kom inte hem Berit och jag nådde dig inte, för du orkade inte, du gick igenom ett helvete och du åkte hit och dit i vårdapparaten och hamnade till sist i ett rum på Blå vägen, och jag kunde inte förstå det hemska, det att du aldrig mer skulle komma ”hem”. Hem till din fina lilla lägenhet som du tyckte så mycket om. Det var bara så orättvist och hemskt och jag kunde inget göra åt det, inget alls. Är inte maktlöshet en av de värsta känslorna?

När jag skulle hälsa på dig på Blå Gatan, första gången tänkte jag ta med mig geléburken, men jag visst ju inte ens om du hade en kyl på ditt rum, så jag lämnade den kvar hos mig.

Gången därpå avstod jag, för du hade ju ingen aptit längre. Att se dig utan aptit var ett nytt och okänt begrepp för mig. Tänk, kära du, vad vi ätit våfflor, tårtor, kakor, bullar, bakelser, glass, bär och pajer, genom åren.

Förbaskade geléburk! Finns det någon som vill ha den!

Jag sitter här och tittar på burken och rosorna och gråter samtidigt som jag hoppas att du är i din egen himmel, där du får rida på någon vacker springare, barbacka för att du kan och ni är som ”ett” i full fart över vida ängar och fält medan du sjunger, så vackert och du har inte ont alls. Inte någonstans! Inte ens i hjärtat!

” The hills are alive, with the sound of music” - sjunger du med din vackra starka röst.


Länk: https://youtu.be/wbQSAdU4Qb4?si=lAIJBSI6o3rQXaSz

Du var så levande. Vi var så levande.
Jag saknar dig / LR – 2026-04-26 - Flaskpost till andra sidan!