Ångesten är ett öppet kranium. Allt du varit är ett stinkande kadaver,en hög med grå aska som döden redan tuggat klart. Det fräter i brösthålan, en feber som skalar köttet från benpiporna, varje andetag ett våldsamt lån från ett gapande intet.

Jag viker inte.

Jag står kvar vid denna post. Med krossat ansikte och blicken fastspikad i mörkret, ett öde som en glödande järnstång genom märgen. Jag sväljer varje hugg, varje kramp i senor som brustit, varje sekund av den isande vidrighetensom vill mala mina knäskålar mot gruset.

Jag står kvar här i tystnaden. Det finns en puls att skydda, en rå, blödande värme som kräver mitt liv som bränsle. Kärleken är en tyngd av bly och eld, den sista tråden av levande kött på ett skelett som vägrar välta.

Jag fullföljer min uppgift.