Kvinnan som inte hette Eva, låste inte upp sin cykel
i cykelstallet på gården. Sedan klev hon inte upp på sin
cykel för att trampa sig väg runt gårdens dålagda asfalt.
Hon såg varken till Silja, Göran,

Lasse eller ens Roselda, på sin väg mot piskställningen.
Solen sken inte den dagen och det regnade förstås inte.
Det fanns inte ens någon blå Mercedes parkerad utanför
port nummer 17.

Kvinnan som inte hette Eva tog sig inte ner för tians backe
och vek heller inte av till vänster ned till parkvägen som
skulle kunnat leda till någon idrottsplats eller någon sådan
uppställningsplats för

gatukontorets maskiner och skovlar. Solen sken inte och
cykelturen gick inte fram över parkvägen, som om den
skulle ha funnits där, lett fram till vägen som även i så fall
dragits fram till en tunnel under järnvägen.

Det syntes inte till några varken gröna eller blå tåg och det
hördes inget dunka dunka från något öppet fönster till väl
någon passerande bil. Kvinnan som inte hette Eva var inte
för dagen klädd i en blommig sjal

kring huvudet, ty det blåste inte och vinden grep inte tag i
någon röd och vit färgad klänning och inte heller bar fötterna
några ljusbruna sandaletter, med snörning av smala läder
remmar i grekisk stil.

Det fanns inga människor vilka skulle tagit sig som fram på
trottoarerna och där några av de gående kunde ha skrattat
tillsammans. Kvinnan som inte hette Eva kom inte cyklandes
ut ur tunneln, med en vanligen

och troligen bullrande och likt en älv befinnande sig till vänster
med de bruna trevåningshusen till höger om sig. Rakt fram låg
inte någon bensinmack och någon rondell syntes inte heller till.
Detta hände inte varken före

eller efter 1984 och du har själv inte kunnat läsa den här texten
heller. Den har inte blivit skriven och människan som skulle ha
skrivit den i så fall, var inte i som startgroparna för att gå ut och
handla, för det regnade inte ute.