Väggen vid fotändan är en Berlinmur
som tiden tuggar i sig
i kopieringsffekter och sand som silar

Låter jag blicken leta sig vilse
över väggen med gamla ljudkassetter
från 1980- & 90-talen,
är det tunga lager av tid jag upplever,
och bilder av mig själv,
lutad vid radio & bandspelare
i decennier av koncentrerad uppmärksamhet;
lyssnande, antecknande, katalogiserande:

en kvällsskugga böjd
över kassettinlagorna, tättskrivna
på en mikroskrivmaskin
från Polisens utrangerade utrustning;
minutiösa uppgifter:
tidsangivelser, instrumentarium, musiker,
tonsättare etcetera,
graverade på en poliskasserad
och hemtransporterad
special-FACIT med mikrotyper

Väggen
med de djupa trähyllorna
från Polisens gamla vaktmästeri
är en Berlinmur som tiden lösgör
ur sin inerti;
ur anslag & uttonanden,
ur John Cages tystnad;
ur Kyzyls xöömejsymposier
och Folke Rabes nya timmar,
i överlagringar & kopieringseffekter,
i knaster & brus
och ådrade åldrande
i kvantgaller av analoga kvällsregistreringar;
sand mellan tänderna, vax i öronen,
svidande ögons kvällslampor
i rumsrymder vibrerande
i dåtidens nutida konstmusik
genom tidsflyktens vinande storm
över hjässan

– och världen har in- & utgångshål
och maskhål genom dimensionerna,
och hjärtan som bankar inertin
dallrig som en brittisk fruktgelé
när tiden står obeslutsam
mitt på golvet i min sydliga retreat,
under kassettväggarnas eroderande
urtidnande