Jag kliver in genom dörren, trött som ett jädra as,
men möts direkt av en blick som kan krossa glas.
Du kollar min mobil, du söker spår och bevis,
som om jag vore en spion på hemlig polis-expertis.

Du skriker att jag ljuger och att jag är en korrupt parasit,
men jag råkade bara köpa fel sorts dill, din icke-favorit!

Ja, du skriker: ”Du ljuger, ljuger, ljuger!”
medan ilskan och gnatet i köket sjuder.
Du härmar mina ord: ”Du bara tjatar, tjatar, tjatar!”
och vräker ur dig allt det där du hatar.

Du bär fram katten Max som ett sista argument,
medan stackars Vitnos fattar noll av vad som hänt.
Du drar fram mikroskopet för att granska min själ,
och minns bråk från dagis där jag inte betedde mig väl.

Dina barndomstrauman, de är helt galna och hysteriska,
och din mamma kommer på besök och blir esoterisk.
Mitt vänstra öga rycker, jag fattar ingenting,
jag ville ha en fru, inte en psykolog-ring.

Men herregud, livet är ju bara flum, flum, flum,
en enda stor soppa som är helt jädra dum.
Men mitt i allt elände sitter man där till slut,
och lapar i sig ett skratt, skratt, skratt och garvar ut!

Så jag står bara här... En helt vanlig, hunsad man.
Nu går jag och kokar makaroner så snabbt jag bara kan!