En iskall vind drar fram över slätten, karg och helt steril, där en gubbe tuggar bark med en bitter, sur profil.
I källarmörkret sitter nån och snyftar i sin ensamhet, och tror att hens elände är en världshistorisk hemlighet.
Man gråter för sin synd och för sitt febriga, djupa sår –tills man inser att man bara har fått klåda i sitt hår.
Vi tror vi går i kedjor under ödets tunga hand, men vi är bara mjukisdjur i ett trasigt legoland.
"Min ära!" skrek en dårfink med en pampig, stolt estrad, tog sikte i en duell, men råkade skjuta sin egen choklad.
Han missade sin ovän, halkade på en frusen sork,
och dog av ren förnedring när han träffades av en kork.
Vi gräver djupt i själen efter mening, ljus och svar, men hittar bara ludd och tre gamla minttabletter vi har kvar.
Vi bygger monument av våra trauman och vår skam,
och tror att universum applåderar när vi stolt kliver fram.
Men rymden är totalt stum och kosmos gäspar stort:
"Försvinn ur vägen, människa, jag har viktigare saker gjort!
"Så spara dina tårar för din spruckna, dyra ridå,
vi föddes ur en fylleslump som ingen orkar förstå.
När allt går under och jorden blir till grus och damm,
står mänskligheten där i underkläderna och ser jävligt dum fram.
Så skål för tomheten, för flummet och vårt rassel
,ingenting betyder något – så varför allt detta jävla trassel?