Blodlönnens gråtande löv påminde om mörkret jag bar på
pölar fylldes upp till toppen och rann sedan över
Jackan blev blöt
så blöt
så blöt

Huden klibbade fast i ärmarna
klibbade fast i byxorna
klibbade fast i fucking allt

Jag ville leva men inte andas
det är inte samma sak

Jag har sprungit
sprungit från mina problem som alltid ligger framför mig

Himlen hånar min kroppsfigur, min kultur, allting
För jag är förstörd, rörd, körd
Att skylla på den skyldige vore klokt
olkokt att skylla på sig själv
Det var regnets fel

Stenen i min sko gjorde sig uppmärksam igen
Den skavde
jag hatar regnet
sa jag till ingen

Men om regnet var så hatat
vem skulle det då älskas av
Om regnet var en allmnän sorg
vem skulle det få sörja
Om jag skulle Älska regnet
skulle regnet då Älska mig tillbaka?

Lönnen blev till gran som droppar
Regnet fann inga fler kroppar
så jag Älskade regnet med hela mig
och regnet Älskade mig tillbaka
hela mig

Genomvåt blev till varm
regnmolnen såg vita ut nerifrån
Så jag stannade och andades
Jag kanske inte alls var kall

Det var inte regnets fel
Jag har glömt hur man skyller ifrån sig
men nu har väl allt stannat
Det är inte bara dropparna som vägrar falla

Regnet försviner inte
inte alls
finns alltid här i hjärtat
Om inte så klibbar mina armar och ärmar
och då Älskar jag det snart igen