Det är nästan komiskt, hur ord på ett papper kan få omgivningen att rynka pannan.
Det ställs diagnoser och letas efter dolda motiv, som om varje rad vore ett tecken på en djup, existentiell kris.
Vissa tror så lätt att man sitter i mörka hörn och grubblar.
Men herregud, vad långt ifrån sanningen man kan komma.
Jag behöver inte bevisa någonting för någon, min ekonomi är säkrad och min frihet är total.
Jag skriver bara för att jag älskar det, för att det är jävligt kul att teoretisera, vrida och vända på världen.
Den där filosofin? Jag skiter i den också.
Det var bara en kul utmaning, ett intellektuellt experiment för att hitta filosofins egna brister och fel.
Visst har jag läst en hel massa genom åren, men nu tar jag alla dessa tunga författarstilar och vrider och vänder på dem – som en Ulysses.
Jag monterar ner dem, leker med dem, inte för att jag måste, utan bara för att jag kan.
Medan teorier analyseras sönder och samman av andra, lever jag livets absolut gladaste dagar.
Fötterna på bordet, hjärnan på semester, och en ro som är helt skottsäker.
Just nu snickrar jag på en deckare, full av spänning ,och nästa projekt blir en djupdykning i evolutionen –ett strikt, kladistiskt bygge av livets sanna grenar och ursprung.
Bara för att jag kan. Bara för att jag vill. Bara för att jag är så fri :-)
Så låt omvärlden deppa och leta efter mörker. Själv skiter jag i allt detta, pussar frugan, går och tar ett bad i sjön, kastar några kast med kastspöt och seglar vidare i min egen, perfekta harmoni.