Det är ögonblicket man ser allt falla bort som man inser det man har. Det man hade. Att det man hade var något ovärderligt, oförglömligt, något som man inte visste tills nu var så rädd för att förlora. När man ser allt falla bort mellan fingrarna medan man förgäves försöker greppa tag i det som nu är minnen. Något som man kommer glömma bort från alla sina sinnen. Paniken, skräcken som blänker ögonen när man inser att allt är borta. Att förbi rinner tiden som tårarna på kinden.