Hon tog dem till en halvt bortglömd tesalong som låg en trappa upp i en av stadens passager, som med sin labyrintiska struktur och sitt brokiga utbud av bijouterier och galanterier, sitt mischmasch av krimskrams, skulle ha glatt en Walter Benjamin.
Med sina guld- och beigerandiga tapeter, de konstgjorda palmerna och den förgyllda pendylen var interiören som hämtad ur någon engelsk teveserie som de inte visste namnet på, men ändå var rörande överens om och kunde hitta riktigt bra i.
Den plommonlila plyschsoffan och bordet med den blå och vita majolikainläggningen var däremot hämtade direkt ur en roman av James Joyce.
Åke skyndade att hjälpa sin nya vän av med kappan. Det syntes att hon inte hade väntat sig det, att hon egentligen inte uppskattade det, men då hon innanför sitt äppelkäcka skal var en väluppfostrad familjeflicka, lät hon honom hållas.
Tankfullt såg hon på hans sorgsna, slitna ansikte, som dock livades av ett par pigga blågrå ögon. Lyssnade till hans trygga, sävliga skånska. Men hans oformliga gubbrock, den fåniga kepsen vars rutmönster inte passade ihop med halsdukens ...
Och värst av allt, dessa mörkbruna crimplenebyxor med sydda pressveck, fast de gick riktigt bra ihop med hennes egen veckade mörkgröna terylenekjol, köpt på Myrornas höstrea.
Hon lindade av sig halsduken, knäppte upp den ljusbruna koftan under vilken den vårgröna blusen med sitt mönster av små gula och vita blommor kom till synes. Hennes kinder var rödrosigt varma och hon doftade sött, nästan som ett barn.
Som en av Kerstin Frykstrands kalenderflickor, tänkte Åke. Kanske inte Blåklockan eller Maskrosbarnet, snarare Kamomillflickan.
Eftersom det var en kväll mitt i veckan och nära stängningsdags, var Åke och hans nya vän praktiskt taget ensamma i lokalen. Från fönsterbordet i höjd med spårvägens kontaktledning kunde de se hur spårvagnarnas strömavtagare gungade till och sköt vitgröna blixtar mot hösthimlen, titta rakt in i kyrkan mittemot, där en ensam lampa antydde att prästen satt och skrev på söndagens predikan, tog en bikt av någon kyrktant, fick manikyr av Fromma Systern, eller bara tog igen sig på schäslongen med ett Tintin-album.
Livad av det starka, söta teet, bedårad av dofterna från blomsteräng och örtesäng, började Åke berätta sin historia för den uppmärksamt lyssnande flickan.
Du, käre läsare, har ju redan hört historien om badrumsmattan, om gardinerna, om det sorgliga öde som drabbade den stackars musen ...

Har ni känt varandra länge, undrade damen som kom med den blå och vita porslinskannan och undrade om de ville ha någonting mer innan de stängde.
De båda damerna tittade på varandra och log; den ena glatt överraskad, den andra närmast generad.
Känt varandra länge? Hur så?
Ni är så söta tillsammans.
Jaså, jaha? Nej, vi har precis träffats.
Då skall jag inte störa mer, log damen och avlägsnade sig.

En mus, sade du? Flickan gjorde stora ögon.
Ja, en mus. Hon bodde under diskbänken.
Och du matade henne? Hans vän lät närmast chockad. Gud så ohygieniskt, sade hennes inre skolsköterska, men hon lyckades hålla masken ändå.
Jag är inte som alla andra, suckade han.
Var glad för det du.
Jo, det var en sak till …
Ja?
Får jag träffa dig igen?
Hon gav honom en sorgsen blick som antydde att visst hade det varit trevligt att träffas och prata bort en stund, men …
Förlåt mig. Jag var visst lite för ivrig där.
Jag känner ju inte dig. Men en sak vet jag redan: om det finns någonting som du är, så inte är det ivrig precis!
När de skildes smekte hon hans kind med lovikkavanten.
Nu tar jag i dig, myste flickan och drog ned mössan över öronen. Hej då!
Ute på torget hade snön börjat falla.

Den natten drömde Åke att han var på hembygdsgården och där stod hon, solsmekt och fjunig, med det blonda håret utslaget över ryggen på den rutiga bomullsklänningen. Alla hans vänner var där, och alla såg de hur hon förtjust tackade ja när Åke bjöd upp henne, hur de svävade runt till tonerna av Sorunda-Pelles midsommarvals med Ricke Löw och Favoritorkestern, precis som på lördagsmorgnarna i radion förr i tiden.
Ljus, varm och lätt låg hon i hans famn, doftande av nystruken bomull och solvarm hud, dröjde sig kvar ännu ett skälvande ögon-blick medan han vaknade till ännu en dag på spårvägen.
Livad av en yrvaken sol som kastade lilablå skuggor i den jungfru-ligt vita snön, fortfarande varm och lycklig av sin morgondröm, kände Åke hur hela det långa förmiddagspasset gick bokstavligt talat som på räls, det vill säga, ända tills han fick den där lilla stunden med sig själv, kaffetermosen och morgontidningen, så mycket mer som han visste vem det var som förde pennan på lätta sidans kåserispalt.

Ett hjärta i min hand

Vi har sett dem i varje gathörn, i varje köpcentrum: dessa
kantstötta kvinnor och luggslitna män med vädjande blick.
Mest väljer vi att inte se dem, och skyndar vidare.

Men ibland tar livet ett skutt, och så var det för mig i onsdags,
när jag var på Sandras bokrelease och hade turen att möta en
man, som inte var riktigt som alla vi andra.

Kastad hit och dit av livet, visade sig Åke ha en fantastisk
historia att berätta …

Rackarns pennskaft alltså! morrade han. Hade jag vetat att hon var du – jag menar alltså att du var hon – hade du aldrig fått ta i mig!
Vad Åke inte visste var att hans nya vän under några skälvande sommarveckor för tidningens räkning, och i diverse finurliga för-klädnader, hade fikat sig genom stadens alla kaféer och betygsatt dem.
Sålunda hade Gamla Conditoriet, trots sitt goda kaffe och sina utsökta bakverk, fått underkänt för sina smutsiga dukar och fläckiga förkläden av en baskertant i glasögon och handväska; Black Crow Café för pissljummen latte och fjolårsmusik av en ultrapopdiggande headbanger i läder och nitar; Industrikaféet för de huttrande bleka köttbullarna på en bädd av ljuslila mos som skulle föreställa rödbetssallad av en truckförare i blåställ; sist men inte minst Nya Conditoriet för olämplig benämning på chokladbollen av en klassmedveten sistaringare i pikétröja, kiltkjol och lammullscardigan.
Bara hembygdsgårdens kaffeservering (dit hon hade cyklat i folkdräkt och med fiollåda på ryggen) och centralpassagens tesalong (dit hon hade anlänt i någon pojkväns grodgröna sportbil) hade fått godkänt, tesalongen dessutom med utmärkt beröm för sitt trevliga bemötande och för sin originella inredning.

Men hörrudu, tröstade kollegan Janne, som också hade läst dagens drapa. Hon skulle inte gå och pudra näsan i alla fall, och lämna dej ensam att betala notan.
Nej, det förstås.
Tänk om någon läser vad hon skriver och är precis lika ensam som du!
Det skulle vara det, grymtade Åke.
Glöm inte turbrickan, blinkade kollegan. Du har ju ringlinjen i dag!

Och månaderna gick, utan att någonting anmärkningsvärt hände. Åke tröstade sig med att se om samtliga säsonger av ”N.P. Möller” på SVT Play. Han lyssnade sig genom samtliga inspelade avsnitt av ”Våra favoriter” på sin Tandberg rullbandspelare, genomled samtliga Edvard Persson-filmer på dvd, plöjde samtliga årgångar av tidskriften ”Det Bästa” från 1943 till 1967 – alltså det år, Åkes mor hade tittat i den, hittat saker hon inte gillade och sagt upp prenumerationen med omedelbar verkan.
Men så småningom – och det var ju för väl! – blev det sommar igen.