De saktmodiga går där i fårorna
och drar plogen efter sig
de plöjer obanad mark
aldrig drabbas de av feber
tålmodigt piskar deras svans
flugor och broms som tar en rast
på deras länd och hals

För sitt inre talar de om de skuggor
som följer deras spår
och tänder ett ljus
i korruptionens mörker
de saktmodiga tänder
samma längtan efter ljuset
hos andra
som inget lånekort har
till det magiska biblioteket