Det började med att Tottel påstod att Tottel hört någon säga att det fanns svarta rubiner uppe vid de gamla granarna där marken alltid luktade regn även när det var torrt.

Svarta rubiner, ropade Tottel som om Tottel redan hittat dem, de måste vara värda en förmögenhet!

Lilla Låga tyckte mest att det lät som en lagom anledning att gå en promenad. Vinden följde med för att se vad som skulle hända när ingenting särskilt hände.

De letade under rötter, i mossan, i små hål där någon kanske bott eller bara vilat en stund. Tottel pep varje gång Tottel hittade en vanlig sten som om den förolämpat Tottel.

Svarta rubiner är inte sådana som låter sig hittas, sa Vinden och petade på en kotte som om den kunde bekräfta saken, de dyker upp när man inte letar efter dem.

Tottel suckade högt och dramatiskt och fortsatte leta ändå.

När solen började gå ner och skogen blev blå hittade Lilla Låga något mörkt i en spricka i berget. Det var ingen rubin, bara en bit svart glas som någon tappat för länge sedan.

Den är fin ändå, sa Lilla Låga och stoppade den i fickan som om det räckte.

Tottel muttrade att det var en dålig expedition. Vinden log som om det varit en utmärkt dag just för att den inte gav vad någon väntat sig.

Och när de gick hemåt glimmade det svarta glaset ett ögonblick i skymningen som om det ville säga att ibland är det man hittar precis lagom.