När kvällen tystnar och ljuset dör,

är det en röst som du plötsligt hör.

Inte en stämma som dundrar och slår,

utan en viskning som underhuden går.

Gjorde du rätt? Räcker du till?

Är du ens värd allt det du vill?”

Hjärnan har samlat på tvivel och skam,

och plockar i mörkret försiktigt dem fram.

Den ritar upp kartor av fel som du gjort,

och förstorar det lilla till något enormt stort.

Den viskar om blickar och ord som har sagts,

och tyngden av krav som på axlarna lagts.

Men kom ihåg, när den rösten är envis och seg:

Hjärnan kan fika efter falska besked.

En viskning är bara en tanke, ett spår,

inte en sanning om vem du förmår.

Så låt den få viska, men svara till slut:

”Jag gör så gott jag kan, dag ut och dag in.”

Släpp sedan taget och andas i ro,

du är så mycket mer än din hjärna vill tro.