Det var en stor vägg man tycktes stänga, där när allt tog sin början. Den väggen som tidigare haft sånger, toner och samtal genom åren. Den vägg som man alla de år innan i ungdomens dagar hade matat in realiteten om att jag tryggt i livet alltid skulle hitta vägar att bli sedd. Oavsett vad som skulle dyka upp på vägen, så skulle jag alltid hitta tillbaka till min omgivning. Tänk hur svekfullt livet kan bli att te sig där, ändå.

Ofta undrar jag om de förstod då, på den tiden de lärda. Om de förstod vad för typ av vägg de för evigt skulle komma att bidra med att förbli stängd? Det gick dagar, månader, det gick år. Till slut började jag se mönstret där. De lärda hade en gång lärt ut hur dialogen skulle töjas ut eller snävas av ur länken till min omgivning.

Till slut förstod jag då för många år sedan den bistra verkligheten. Alltid, hädanefter- skulle man missförstå mig. Aldrig mer, att jag skulle få ses för den jag på riktigt är.