Solnedgången är inte bara vacker.
Det är en återställning.
Det är ögonblicket då mina problem,
blir små, små, små,
som småsten jag kan blåsa bort från min handflata.

Vördnad griper tag i mina axlar
och säger:
"Hallå, det handlar inte bara om dig."
Och plötsligt andas jag.

Cytokinerna tystnar.
Inflammationen drar sig tillbaka som ett trött hav.
Sömnen infinner sig.
Min inre rytm kommer ihåg vem den är.

Sedan kommer morgonen. Ljuset väcker mig. Kortisol säger: "Kom igen."
Serotonin säger: "Du mår bra."
Och jag går.
För naturen har justerat mig.