Poesins vansinne ligger inte i rimmen,
utan i dess versraders kulor,
som alltid gröpte ur ett hål i mitt hjärta.

Och stadens tak rasar samman under
adrenalinet från en kollektiv misstro.

Kylan steg alltid över bergen,
medan jag behöll kontrollen över
min penna och mitt öde.

Många trodde att de kunde styra
andras åsikter och påverka andras
sinnen med sina bedrägerier.

Världen befinner sig i ett tillstånd av
depression; andras åsikter stämde inte
överens med mina.

Profetior stakade aldrig ut mitt
öde sida vid sida med resten
av människorna.

©E Nordin