Alltså...
jag vet fuller väl
att jag inte ska begära mer av dags dato
än av gårdagen,
när allt den här dagen begär av mig
är att jag inte ska se henne alltför oförsonligt
i hennes blåsiga ansikte

Jag vet att hon inte står i skuld till mig,
inte är kontraktsbunden
och inte bär något som helst ansvar
för en gårdag vi alla lämnat
någonstans
där solsystemet inte ens blivit ett moln av damm;
ja, väl innan Big Bang öppnat rumtidens dammluckor

Dagens dag bär ingen skuld
för historiens tunga faktum

Men dagens dag, frisk & kry ur tidlösheten,
gal hanen,
flyger svalan,
jamar katten
& smäller Haparandatåget genom kurvan
nedanför gården,
där det exploderar som en chock,
sjunker undan som en suck

– och som en valkyria i cirkadisk tjänst
häver hon solen över öster horisont,
& drar den dagen lång
över himlavalvet i dess gyllene vagn,
bara för att knuffa den över väster synrand
& höra den skrika ner i mörkret och försvinna

Tankspritt rasslar hon mina hjärtslags radband
genom min bröstkorgs fuktiga håla
under evigt samma rytmiska ordergivning:
"ett två tre fyra, ett två tre fyra!"
i organiska livsformers fläskiga, anskrämliga
transdans-rejv,
vilse i calypsovallningarna
på botten av alla mina handlingar & dåd

– och imorgon
ska ännu en skuldfri dag uppstå,
rosig och fullständigt pur
ur tidlösheten;
galande, flygande, jamande
& smällande Haparandatåget genom kurvan,
skyldig gårdagen noll & intet