Gumman satt på bron på sin gamla pinnstol. Höstsolen värmde fortfarande, men nere i fjälldalen hade skuggorna börjat växa sig långa. Hon drog söndagssjalen tätare om den lilla böjda kroppen och kisade ut över markerna.

De kortvuxna blommorna stod kvar mellan stenarna. Vinden drog genom det torra gräset och fick det att rassla svagt. Dalen hade hon sett i alla dess väderlägen. I vårflod och sommartorka, i höstregn och snöstorm. Den hade förändrats och ändå förblivit densamma.

Det var människorna som hade försvunnit.

Höhässjorna stod tomma ute på åkern. De hade börjat luta åt olika håll och någon av dem hade fallit under vintern. Förr hade hela åkern varit fylld av hö. Barnen sprang mellan hässjorna och hjälpte till så gott de kunde. Gubben arbetade från tidig morgon tills solen sjönk bakom fjället.

Hon kunde fortfarande se honom framför sig.

Reslig och stark stod han mitt i höet med skjortärmarna uppkavlade. Svett glänste i pannan när han lyfte famn efter famn med hö. När solen stod som högst hämtade hon svagdrickan från matkällaren. En stor brun flaska som hon bar försiktigt över gårdsplanen.

De satte sig i skuggan vid höet. Bröd och saltat fläsk låg framdukat på en duk. Barnen åt hungrigt och gubben tog djupa klunkar ur sin mugg.

Han var stilig då, tänkte hon.

Ja, han var min.

Hon lät handen vila mot pinnstolens slitna armstöd. Fingrarna rörde sig långsamt över träet. Gubben hade suttit på samma stol om kvällarna. Då tände han sin pipa och såg ut över dalen utan att säga mycket. Han hade aldrig varit en man av många ord.

Det hade inte behövts.

Hon mindes också morgnarna.

När köksklockan slog segade sig visaren upp över sjuan. Hon hasade i tofflorna över det kalla golvet och fram till vedspisen. Köket var mörkt och rått efter natten. Fingrarna var stela när hon lade in veden och tände elden.

När lågorna tog sig stängde hon luckan och satte kaffepannan på spisen. Sedan slog hon sig ner på pallen och väntade på värmen. Den lilla kutiga kroppen behövde tid för att vakna. Värken satt i ryggen, höfterna och händerna.

Men arbetet väntade inte på någon.

Ute var det mörkt och isigt. Snart skulle hon gå till lagården. Den sista kon skulle mjölkas och vatten skulle hämtas. Ibland hade snön lagt sig så djup att hon fick kämpa sig fram mellan huset och ladugården.

Gubben brukade redan vara ute.

Hon hörde hur han högg ved eller skottade framför dörren. När han kom in följde kylan med honom. Han slog snön från stövlarna och sträckte händerna mot spisen.

Sedan åt de kallgröt till frukost.

Gubben tände sin pipa och lät röken stiga mot kökstaket. Ibland satt han bara där och tänkte på ingenting, brukade han säga.

Själv tänkte hon alltid på något.

På barnen. På djuren. På veden som skulle räcka hela vintern och mjölet som började ta slut. På nästa kalvning och på vädret. På om frosten skulle komma för tidigt eller regnet för sent.

Livet hade varit arbete och slit.

Barn hade fötts i huset. Kalvar hade fötts i lagården. Några hade klarat sig och andra hade dött. Hon hade lärt sig att glädjen och sorgen ofta stod nära varandra. Ibland hade hon knappt hunnit gråta innan nästa syssla väntade.

Veden skulle in.

Vattnet skulle hämtas.

Djuren skulle ha sitt.

Under de svåraste åren hade skörden varit mager. Marken gav inte mer än den kunde och ibland knappt det. De hade kämpat mot regn, torka och tidig frost. Ändå hade de alltid fortsatt.

Gumman hade varit seg.

Urstark, hade gubben sagt.

Hon log svagt åt minnet. Det var längesedan någon kallat henne stark. Nu såg människorna mest den böjda kroppen och de långsamma stegen. De såg inte alla vedträn hon burit, alla hinkar hon släpat och alla nätter hon vakat över sjuka barn och oroliga djur.

Barnen var utflygna nu.

De hade sökt sig bort från dalen, en efter en. Till arbete, familjer och ett annat slags liv. Ibland kom brev. Ibland kom någon på besök och fyllde huset med röster under några dagar.

Sedan blev det tyst igen.

Gubben hade blivit kvar längst.

Med åren hade också hans rygg böjts. Stegen hade blivit kortare och arbetet gått långsammare. Men varje kväll hade han satt sig på pinnstolen, tänt sin pipa och sett ut över markerna.

Till slut hade stolen blivit tom.

Han låg i signad mark på andra sidan dalen. Därifrån kunde man se fjället och gården om man stod vid grinden och vände sig om.

Gumman såg dit ibland.

Inte varje dag. Det behövdes inte. Han fanns ändå i huset, i lagården och ute på åkern. I märkena efter hans händer på yxskaftet och i den nötta tröskeln. I pinnstolen som fortfarande stod på bron.

Hon tog fram pipan ur förklädesfickan. Den hade varit hennes egen i många år, även om gubben först hade skakat på huvudet när hon började röka.

Hon stoppade den långsamt och tände.

Röken steg framför hennes ansikte och försvann i höstluften.

Solen hade sjunkit lägre nu. Skuggan från fjället sträckte sig allt längre över dalen och nådde snart fram till gården. Gumman satt kvar.

Tankarna fladdrade förbi som fåglar.

Barnens skratt mellan höhässjorna. Gubbens händer kring kaffemuggen. Ljudet av mjölken som träffade hinkens botten. Vedspisens knäppande. En nyfödd kalv som försökte resa sig. Sommardagar med bröd och saltat fläsk i skuggan.

Ett helt liv.

Hon drog sjalen tätare kring axlarna och såg ut över den kala dalen.

Allt hade sin tid, tänkte hon.

Också skuggorna.

Men ännu värmde solen hennes ansikte.