Plötsligt kom Septemberkomikern.

Totalt likgiltig inför det faktum att jag sörjde sommarens flykt, började han tala om sitt. Och sitt och sitt.

Han hade inget ondskefullt tivoli i släptåg. Som oktoberfolket, ni vet. Men själva självcentreringen var störande i sig. Liksom skrytet.

Nåväl. Det är priset man får betala. 

Ännu en redogörelse för klacksparkslivet och hur man skämtar bort det mesta. För att inte tala om alla bravader. 

På det stora hela taget dock en trevlig bekantskap.

Det finns betydligt värre.

LARZ GUSTAFSSON 25/7 2026