Jag hör deras röster,
rösterna av de avdöda, förlorade,
vars energier återgått ur de tiotusen tingen
till alltets generativa substrat;

deras rösters synkopiska musikalitet;
deras ordandens ordonnansiska tonfall
ur minnesluckorna;
en gäll uppfordran ur försvunnenheten:

röstresonanserna en skog av stråkar
i dimman:
violin, viola, violoncello, kontrabas:

Judy, Dellaree, Sirkka,
Syster, Mor, Far,
Kjellström, Guido, Karlheinz,
Folke, Bruno;

deras kall, deras avkall:

tonlägenas tonnage i dunklet över Styx:

deras skymtande,
deras tömda Lebens(t)raum:

en sirlig lakonis kalligrafiska elegans
över rispapperets sköra ålder