Två systrar paddlar kanot i en blank sjö, någonstans i Dalarna

En blänger argt över sin hö axel.

”Hej hej stopp stopp! Varje gång du byter sida med paddeln blir
jag dyblöt! Du behöver ju inte svinga den så högt. Glöm inte att
jag är motorn och du den som styr! Alltså jag lackar ur på dig!

- Men skulle vi inte försöka hinna fram innan regnet?
Slå upp tälten tar ju tid.
Jag gör faktiskt bara mitt bästa!

- Så då tycker du att du ska byta sida hysteriskt hela tiden?
Att det går snabbare. Men ok du sitter ju där torr. Grattis!
Rekommenderar dig att börja tänka lite längre.

Främre systern ökar takten. Lätt hysterisk.

Kanoten styr mer och mer in i vassen

- Men styr då!
Skriker främre system.
- Jag vet ju inte vart vi ska!!!

Inget händer, plötsligt måste främre system böja sig för en stor gren som vilar i den
djupa vassen.
-” Men fuuuuck!!!”

Kanotens packning ( placerad i mitten) fastnar i grenen och det börjar samtidigt ösregna.

Bakre systern utbrister - Du vet ju att det tar tid för mig att tänka så då får du faktiskt
skylla dig själv.
Din mascara rinner förresten

Främre systern daskar paddeln hårt mot sin syster så vattnet flyger över hela hennes huvud.
Bakre systern ( nu dyblöt )
- Vad skönt det är att se dig tänka, tack för tipset.
Hon får till en riktig dask med paddeln tillbaka.

Dyngsura, mascarasvarta ansikten asflabbar med höga huvuden riktade mot
himlen tar munnarna så emot regnet.
Hela sjön ploppar av vackra droppar till ljudet av hysteriska skratt.


(Lönar det sig att tänka så långt jämt? Kommer man verkligen framåt av det? )