Jag har inte respekterat min kropp

Den har behandlats som om jag har mer än hundra liv
Den har utsatts för en hjärna som drivit den mot döden i förtid.

Allt för att behaga andra och ovetandes vara medberoende
Allt för att dölja och förtränga en djuphet och vetskap
Vetskapen om att jag egentligen visste att det jag varit med om
inte har varit normalt.

Jag har slagits mot min kropp med diverse vapen

Det dåliga samvetet som yttrat sig pga av
barndomens sår, skuldbeläggningen, har piskat på mig
som om jag vore en travande häst.

Knän har hoppat snett. Ryggen fått kotor att hoppa ur.
Men jag sprang vidare ändå.

Jag har burit andras bördor och haft en extrem
ansvarskänsla.
I en dumdristig tro på att jag skulle få en stjärna i
himlen.
Jag har hängt ok på mina axlar till nacken gick i kras.
Att ta ansvar för vuxna i tidiga år har varit ett bevis på att jag har övat väl.
Tagit en roll som fanns kvar.

Att sedan vara ett konstnärsfrö i behov av lugn och stillhet
som ej har funnits och dessutom en stark känslighet för hur
människor mår. Har satt kedjor runt mina fötter.


Det är dags att gå vidare. Just nu fungerar det inte men jag börjar med att försöka
förstå.

Förstå
mig
själv.