När urkraften reser sig
som det enda sanna.
Allt som varit.
Allt som är.
Allt som ska bli.
Känn den sällsamme vandraren
i sin grå gestalt, sökandet
och ensamheten.

Allfader,
se hur de vilsna lyser upp dina stigar
som en vidsträckt mareld.
Hör de svagas klagosång, ställ dem
med yxa och sköld i hand
framför frostjättar och demonhundar.

Allfader,
ge de modiga styrkan att möta
sitt människomörker
som en fjättrad Fenrir,
någonstans
bland ödmjukhetens dunkla grottor.

Allfader,
en dödens viskning lämnar aldrig tomhänt.
Ett sådant besök,
bland ängslan eller längtan,
kostar oss alltid en bit av kärleken.