Jag lyssnar på människor som håller högt i tak. Jag lyssnar även på människor som försäger sig, utan att de märker, men på grund av en annan sak. Jag har aldrig sett upp till de som ser ner. Deras osäkerhet ger mig kalla kårar, en inskränkthet under kostymen på uppblåsta dårar.

Är fruktansvärt trött på de som utövar makt, som av det alltid tappar takt. Jag orkar inte med korkade personer, religoner, eller politiker som lovar miljoner. Tomma löften bär ingen tyngd och försvinner på ett vinddrag. Lika svag som deras intellekt, deras föräldrar borde skämmas, men är stolta för att de är släkt. Rakt nedgående led som aldrig riktigt blivit väckt. Skulle behöva skaffa barn med någon som är smart eller grävas ner i säck.

Fasader och yta skiner där inget genuint finns i. Otrygghetens sorti, fyller sin kropp med det som saknas inuti. Dyra väskor på lån gör målade ankor lyckliga, men fyllda på idioti. Alla bär skuld men låtsas vara fri. Jag känner ett förakt, alla människor som har tappat takt. Alla som ser jordens förändringarna med förakt. Insnöade pojkar i korridorer med makt. Vi behöver kvotera in människor där hjärnceller inte har läckt, som har ett intellekt, där lampan är släckt.