Jag är 33 år. Jag går hos en psykolog, en fantastisk person.

Vi har haft många samtal. Vi hade börjat lära känna varandra. Jag har för mig att vi skulle börja med något nytt. Och den här gången skulle hon guida mig genom en slags inre resa som jag skulle se framför mig när jag blundar. Det var några regler i den övningen. En var att inte se någon person som jag känner. Den regeln bröt jag med en gång.

Det var oundvikligt.

Jag börjar gråta. Det är första gången jag gråter framför henne. Jag bryter ihop fullständigt. Tårarna går inte att stoppa.

Sedan började jag berätta. Om honom, om det som hände, om hur det hade varit.

Hon var helt tyst efter att jag hade berättat färdigt. Hon tittade på mig en stund, och jag såg ett allvar i hennes ögon.

Sedan sade hon ungefär så här:

”Men du var ju helt ensam i detta, det är fruktansvärt! Kan du förstå det?”

Och där hände någonting. Hon upptäckte något.

Från den stunden började jag förstå mycket.

Det sista hon säger är:

”Det här måste vi jobba med.”

Och det gjorde vi.

.
.

Stugan

Jag låg i våningssängen som han hade byggt själv. Den stod i ett litet rum, i Stugan, som han också hade byggt själv. Jag låg i underslafen med huvudet åt fel håll, där fötter brukar vila om natten.

Jag låg så för att se ut genom fönstret, för att betrakta hösten som nalkades. Jag tyckte det var jobbigt när hösten var på väg. Jag var ledsen för det. Jag tittade på hängbjörkens gulnande blad som sakta följde med i en svag vind.

Jag var liten, runt 6 år.

.
.

Makrillmorgnarna

Han gick ofta ut om nätterna, sommarnätterna. Omkring klockan fyra om morgnarna. Han hade nästan alltid en klarröd mössa på sig med ett snöre på toppen som hade en garntuss längst ut. Mössan är alltid en bit ovanför öronen. Han var verkligen en stor och stark man. Så bilden av honom, med den röda mössan på. Det såg ju lite roligt ut.

Han satte sig på cykeln, ibland tog han bilen, den vita Volvon, en 740. Han tog sig till bryggan, sju minuters cykelväg. Till den vita enkla plastekan. Sedan drog han igång motorn och brummade ut i soluppgången till djupare vatten. Och där släppte han i dörjarna och fiskade makrillen. Där ute på havet var han, kanske i ett par timmar.

På vägen tillbaka hem till Stugan och oss, så stannade han ofta till vid en ladugård där ett litet bageri fanns på den tiden. Där köpte han norsk loff, rykande färskt. När han kom tillbaka, då tände han röken och rökte makrillen han nyligen hade fångat.

Vi sov fortfarande.

Vi vaknade med lukten av nyrökt makrill, färskt bröd och ibland ett glas Oboy till. Där satt vi på altanen, nyvakna med ruffsigt natthår och åt frukosten medan solen sakta steg och värmde mer och mer.

Så såg morgnarna ut, många många gånger.

Allt vaknar till liv och lek tar vid.

.
.

Hacke Hackspätt

Jag hör en hackspett, den är inte långt borta. Det finns många höga gamla tallar i hela området. Det är ett barrigt område, nära havet. Det ger en speciell doft, både torrt och salt, där Stugan ligger.

Han sade alltid:
”Hör du han? Hör du Hacke Hackspett? Oj vad flitigt han hackar.”

Jag såg honom alltid framför mig, där borta, uppe bland träden, i mitt huvud. Hans röda, svarta och vita fjäderdräkt.

Jag såg också en hammare. Hans huvud, Hackes huvud, som skiftade mellan ett hammarhuvud och hans fågelhuvud. Precis den bilden kommer till mig än idag, varje gång jag hör en hackspett eller tänker på de stunderna.

Även om jag inte såg honom där uppe bland träden, så hörde vi honom. Men ändå såg jag honom så tydligt, på mitt besynnerliga lilla vis.

I de stunderna så lärde han mig något. När jag bara var, med honom bredvid.

Liksom nu.

.
.

Hängselbyxorna och skitungen

Jag har blå hängselbyxor på mig som har de där klassiska metallhakarna som man fäster runt metallknapparna. Jag har vita tubsockor på mig, sådana störiga som är så där fult fyrkantiga över tådelen!

Jag var arg. Jag fick antagligen inte som jag ville.

Han får nog! Han greppar tag i hängselbyxorna där bak på ryggen och lyfter mig. Jag är i luften som ett flygplan.

Han ryter:
SÅ HÄR GÖR MAN INTE! DET SÄGER POLISEN! DET ÄR LAGEN!

Jag skriker:
JÄVLA GUBBJÄVEL! DET HAR POLISEN INTE ALLS SAGT!

Jag tycker han är dum som säger att ”det har polisen sagt”. Klart dom inte har sagt det! Så trött jag är på att höra de dumma orden. Det är ju bara påhitt, faktiskt barnsligt!

Jäkla skitunge…

.
.

Skolavslutningen

Det hade varit skolavslutning. Och vi var på väg hem till dom. Till deras hus i stan och trädgården. Så som vi alltid gjorde när det hade varit avslutning. En lila syrenbuske fanns där. Jag känner doften av den än idag.

Det vita klassiska runda plastbordet är på plats, samt de vita plaststolarna. Det är en somrig duk på. Hon kommer ut med tårtan, gräddtårtan med jordgubbar och små svenska flaggor uppe på. Även kaffe, saft, bullar och kakor har sin givna plats. Tårtan hade hon gjort själv, och hon hade bakat det andra.

Och där satt han. Med kavaj och slips. Det var viktigt för honom, lika viktigt varje år.

.
.

Skippers

Jag sitter på krogen, Skippers. Jag är alldeles för ung, under 18. Vi har precis kommit dit. Jag är pirrig och glad för att jag kom in och får vara med mina vänner som har åldern inne.

Det dunkar från högtalarna. Det är mörkt, några blinkande ljus, några enarmade banditer står lite här och där. Min kompis går och köper en Bacardi Breezer vattenmelon till mig, för att inte riskera att jag skulle bli upptäckt och utkastad. Gud vad jag älskade den!

Jag hade färgat håret nästan svart, så jäkla fult det var!

Jag har bara hunnit ta några få sippar på Bacardin när min mobil, Nokia 3310, ringer. Klockan är precis innan tolvslaget och jag är mitt i peaken av kvällen. Jag har så jäkla kul.

Det är mamma.

Jag förstod direkt varför hon ringde.

Och från den dagen förändrades allt.

Jag gick sönder.

.
.

Natten som följde efter samtalet

Mina vänner kör mig hem. Det ösregnar. Jag ville egentligen inte åka hem. Men de övertalar mig att göra det.

Jag öppnar dörren och går in. Han möter mig. Vi går till soffan där min lillasyster sitter. Soffan är chokladbrun och väldigt puffig. Den är i skinn.

Jag har inte pratat med honom på två år och bor inte längre under det taket.

Vi går till soffan, han sätter sig i mitten. Jag sitter till höger och min syster till vänster. Det är natt. Mamma är i en annan stad med mormor, på platsen, i rummet, där han försvann.

Han lägger ena armen runt min syster och en obekväm arm runt mig.

Det känns väldigt jobbigt och obekvämt. Jag försöker verkligen stanna.

Tårarna rinner i floder.

Till slut kan jag inte, jag orkar inte sitta där mer. Jag reser mig. Det är ett svårt beslut, men jag gjorde det ändå.

Jag går ut ur rummet som leder till hallen och ned för den knarrande trappan till undervåningen.

13 steg. Jag räknar alltid trappsteg.

Jag går mot mitt rum som ligger längst bort. Förbi familjerummet, eller allrummet som vi kallade det. Förbi tvättstugan, min systers rum, toaletten och garderoben. Hans musik-/datorrum ligger mitt emot mitt rum. Jag hatade det rummet.

Jag går in i mitt rum och sätter mig på sängkanten i mörkret och gråter. Samma sängkant där jag så många gånger suttit ensam.

Jag har dåligt samvete för att jag lämnade. Det sliter väldigt mycket i mig. Nästan fysiskt.

Men jag skulle inte ha känt så.

Han kommer ned efter ett tag. Jag hör hans steg ned för trappan. Steg som alltid kändes lite jobbiga.

Han tittar lite obekvämt in.

Kanske säger han: ”Hur går det?” Eller något liknande. Han förmår inte mer. Sedan går han.

Tårarna rinner och mitt samvetskval härjar.

Jag minns inget mer från den natten.

.
.

Begravningen

Jag sitter där, inte bara jag, utan vi, och många många andra, samlade framför altaret. Tårarna vet ingen hejd, de går inte att stoppa.

Min bästa vän och hennes mamma sitter någon bänk bakom eller framför, jag minns inte helt exakt var. Men jag minns hur dom båda tittar på mig. Det gör ont i dom att se mig så ledsen. Jag vet att dom ville göra något som att hålla om mig.

Jag sitter där, själv känns det som.

Jag har en brun lång bomullskofta på mig, som jag älskade. Men den hade fastnat i en cykelkedja och rivit upp ett rätt stort hål längre ner på koftan. Det är till och med lite svart olja kvar. Jag börjar undra vad de som ser det tänker om mig, att jag har på mig en trasig kofta. Men jag hade den ändå.

Jag står där nu, framför honom, men ser honom inte. Men han är där.

Det är överfullt. Allas blickar är vända mot altaret där vi står. Det är ett hav av blommor runt oss. Prästen hade aldrig sett så mycket blommor innan. Änglamark spelas.

Tårarna slutar inte, ett helt hav, det är outtömligt, det är outhärdligt.

.
.

Kusinen

Jag sitter nu i en annan byggnad. Lite längre bort. Man samlas där efteråt, för kaffe och fika. Jag sitter där, tårarna fortsätter.

Någon kommer fram till mig. Jag minns inte vem. Jag tror det var någon som lite obekvämt försöker säga något tröstande. Det funkar så där, eller ja, inte alls.

Jag sitter kvar. Det börjar bli riktigt jobbigt nu. Jag frågar min jämnåriga kusin om hon kan följa med mig ut. Hon säger nej.

Aj, det gjorde ont. Jag tappar all tro och hopp om tröst.

Jag bara går, jag går ut.

Jag ställer mig bakom en fyrkantig stengrej som ser ut som ett litet hus. Jag tror det rymmer någon slags elcentral eller liknande. Jag tänder en cigg och fortsätter gråta.

Min kusin kommer ut. Hon säger:

”Mamma sa att jag skulle följa efter dig.” Men jag anade en motvillighet. Jag reagerar inte så mycket. Jag blir mest förbannad.

Det var redan för sent.

Jag tror jag säger något som:

”Du behöver inte vara här.” Jag har svårt att prata. Jag är så tömd. Så jag sluddrar orden.

(Jag skäms också för ciggen.)

Där och då så var det inte så lätt för henne heller. Jag förstår det idag.

Sedan minns jag inget mer. Av dagen och de nästkommande månaderna.

Det är helt borta.

Jag var 16 år.

.
.

Knäpptysta

Jag fick nyligen reda på att Stugan är riven. Det står en annan Stuga där nu. Jag har inte varit där ännu för att se. Jag vill det. Stå på gatan, titta in på tomten och bort mot skogen, som låg längre in.

Den låg där, den är också borta nu, bortröjd.

Det var något med just den skogen. Den kändes väldigt speciell. Kanske var det för att den var gammal och orörd. Täta stora gamla granar. Med sådana grenar som såg ut som stora fjädrar och en naken stam längst ned. Så man kunde se, långt in.

Och just där. Som jag stod så många gånger med honom. Sent om de stilla och tysta sommarkvällarna. Där stod vi på en bergsknalle som låg precis där skogen tog vid. Knäpptysta tittade vi lite nedåt och in i skogen mellan de gamla granarna och hoppades att vi skulle få skymta älgen.

Ännu en gång.