GOTT NYTT ÅR, KÄRA STINA!
Monolog av Gunnar Martin Aronsson

Karaktär:
Hjalmar Bergman (1883 - 1931)
Svensk författare, dramatiker.
Monologen utspelar sig i ett slitet hotellrum i Berlin. Det är nyårsafton 1930.
--
Not:
Vissa fraser är hämtade ur "Brev IV. 1925-1930" Albert Bonniers förlag.
Förutom Hjalmar Bergmans karaktär inkluderas, som en möjlighet vid en uppsättning, en BERÄTTARRÖST som läser codan.
Andra sceniska lösningar är möjliga.
--

INT. BERLIN. HOTELLRUM. KVÄLL.

Akt I
HJALMAR
Det är alltså den trettioförsta december 1930 -
och jag är helt ensam.
Nu tror du att jag överdriver, kanske.
Nåja, låt mig säga att jag har haft besök
av en trist men snäll doktor Dessau
här på hotellet som nödvändigtvis
skulle undersöka mig eftersom jag
har haft någon slags släng av
förkylning som han vill kalla
influensa, men inte är det något
alls med det inte.
Inte kommer jag att dö av det inte.
Om jag nu skulle dö, kära Stina, så
är det av tristess.

Livet här i Berlin är som du vet
något som pågår dygnet om, men här
sitter jag - eller snarare ligger
ner - och har tråkigt eftersom
doktorn inte tillåter mig att röra
på mig mer än nödvändigt.

Jag känner mig som en instängd
tiger men vankar snarast som en
äggsjuk höna fram och tillbaka,
från fönstret till skrivbordet för
att skriva lite, och så till
sängen, jag lägger mig ett slag och
vilar, och sedan opp igen, och så
får jag för mig att jag kan skriva
lite mer på - ja, kära Stina, du
kan välja vilket spelkort som
helst, jag har så många högar med
påbörjade historier.

Ja, ja, var inte ond på mig, kära
Stina, jag SKA skriva klar det där
filmmanuset - “Vem dömer” - som du
ordnade ett förskott för.
Jag behöver bara lite mer
inspiration. Det kommer inte bara
nedflaxande så där utan vidare, som
du vet, Stina. Man måste ju ibland
vänta...Jo, jag vet att du sällan
väntar, men JAG gör ju det.
Jag måste det! Jag kan inte bara
sätta mig för att skriva och sedan
skriva!

Men om det kommer något, se, ja, då
fylls glädjebägaren upp till
kanten, och mer än så, och jag tar
mig an uppgiften med en - ja du
skulle väl säga med en sjusärdeles
hastighet. Jag tar i alla fall upp
ett eller två papper i högen,
granskar det och väntar på att
Thalia skall kalla på mig. Men ofta
är det ju tyst. I alla fall idag.

Kära Stina, om du kunde beveka
Thalia att tala med mig, skulle
allt falla på plats! Men ibland är
hon helt obeveklig, tyst, kall och
frånvarande. Ja, det är inte undra
på att jag ibland blir lite ledsen.
Var ÄR hon, någonstans?
(Paus)
Kära Stina! Tänk att vi gifte oss
1908.
Det är så länge sedan, är det inte?
Ja, ta mig fan, sån’t är livet,
Stina.
Man kommer, blir någon och sedan
blir man just inte någon alls och
så är det förbi, det hela.

(Paus)

Nu ska du inte vara ond på mig, jag
skriver ju som jag skriver, och det
som kommer ner på papper, det
kommer ner.
Kanske jag river sönder
allt detta som jag skriver nu i
morgon.
Ja, jag vet att ibland skriver jag
fram mitt hjärta för mycket för vad
som är hälsosamt för mig, men det
är inget att göra åt det!

(Paus)

Herregud, vad jag längtar efter en
strömmingslåda! Och kroppkakor! Och
ärtsoppa med fläsk! Och kalops!
Nej. De veta icke vad det är för
något!
Jag får som en livstidsfånge knapra
i mig skorpor, havrevälling och
kokta ägg på grund av magens usla
tillstånd. Mest diarré alltså.

Jag måste vara mycket, mycket
försiktig, säger doktorn, när det
gäller intagandet av föda.

(Paus)

Om du skulle betrakta detta enkla
för att inte säga nedgångna
hotellrum skulle du få se hur mina
pappershögar - ja, manushögar -
ligger utspridda inte bara på
skrivbordet utan även på
nattduksbordet, på fönsterkarmarna,
några papper har hamnat under
sängen och några i den.
Ja, usch för mig!
Jag är en usel människa och väl
närmast en passé författare som
inte förmår dra samman några enkla
scener, ens några tänkvärda rader.
Man ratar mig i Sverige, dessutom.
Unge Pär Lagerkvist till exempel,
inte bara ratar mig, han hatar mig.
Ha ha, jag fick det i alla fall att
rimma.

Man menar att jag står för något
gammalt, medan han och
“modernisterna” alltså och
självklart står för “det nya”.
Därmed att jag dömd att gå under
som en mammut medan de är
ödesbestämda att triumfera.
“Modernism”!
Bah!
Jag säger så här - och jag vet att
du håller med mig - en bra berättad
historia är en bra berättad
historia!
Nej, nu måste jag vila mig.

(Paus)

Så: Nu är jag i farten igen!
När jag ser ner mot gatan är det
all den myckna aktivitet som jag
älskade så mycket som barn när jag
kom till Stockholm från Örebro.
Liv och rörelse. Saker som händer
hela tiden, i ett, i ett.

Vilken skillnad från det sömniga
småstadslivet i Wadköping!
Men nu går ju allt tio gånger
hastigare, inte minst här, och, tro
det eller ej, Stina, i svaga
stunder längtar jag tillbaka till
det där sävliga livet i Örebro, där
största sensationen var om
borgmästarinnan köpt en ny
vårdräkt.
Se människan, Stina! Vilken
underlig varelse är hon inte.

(Paus)

Jag tar kamfer och valeriana för
hjärtat, kalk för Gud vet vad och
jod har det också blivit.
Dessutom tidigare - inte i dag -
kamomillavemang, ty min mage har ju
blivit alldeles fördärvad. Doktorn
som var här frågade mig hur mycket
cognac jag drack och jag sa tre á
fyra deciliter om dan vilket ju är
alldeles sant.
Min melankoli hotar mig, varje dag,
varje stund, varje sekund.
Det är med andra ord ohyggligt här.
Jag frågar mig: Vad gör jag här?
Hotell Nordland, Berlin?
Det är inte ens förstklassigt.
Varför är jag inte på Dalarö -
kanske du är där nu, med Tor och
Greta - eller Segelholmen - eller i
alla fall i Köpenhamn? Jag misstror
mitt omdöme i högre grad än du
förmodligen föreställt dig.

Jag borde skämmas!
Vad gör det väl för gott för någon
att jag är här? Skriva kan jag väl
göra på Segelholmen - även om jag
föredrar att göra det på somrarna.
Eller i alla fall i Sverige.
Och även om det ingår i min låt oss
kalla det skrivritual att vara på
resande fot i Europa ofta, ofta, så
är jag väl inte sämre än att jag
kan ändra mig!

(Paus)

Jag lider. Jag har fått ta femton
droppar opium varannan timme mot
mina magsmärtor.
Inte hjälper de, inte.
Gud, så jag plågas.
Jag sover och vaknar, sover och
vaknar. Jag är trött, trött, och
blir allt mer trött.
Mitt namn ska aldrig omges av
romantisk gloria eller någon annan
gloria. Jag är en mänsklig ruin.
Låter jag patetisk?
Må så vara!

Om jag tar sömnmedel?
Jo tack, men inte hjälper det.
Några timmar, sen opp igen och
vankar. Jag tänder en ny Muratti
och stirrar in i väggen eller ut
mot gatan.
Ett helvete är just vad det är.

(Paus)

Herregud vad jag klagar!
Nej - nu ska vi vara glada för att
det är snart ett nytt friskt och
starkt år.
Så...
Gott Nytt År!, Stina!
Må det nya året ge en mer frisk och
ymnig frukt än det nuvarande året
för oss båda!
Vilket dock förutsätter att min
stackars lekamen återhämtar sig i
tillräckligt hög grad.

(Paus)

Så. Jag har vilat mig lite mer.
Nu är jag uppe och vankar igen, ser
ner på die Strasse, väntar på att
den snälla hotellpersonalen ska
komma in med mer mat som jag kan få
ner. Det blir väl några kokta ägg.
Och kanske de kan städa lite grann.

Det ligger inte för mig, som du
vet. Saker och ting glömmer jag
bort, bland annat att städa. Annat
glömmer jag inte alls, utan minns i
detalj. Jag minns att vi gifte oss
sommaren 1908 och att allt var bra
med det, om det inte vore för din
mamma. Varför skulle hon hela tiden
lägga näsan i blöt? Men allt det
där vet du redan. Ja, jag avskyr
henne och det står jag för. Och
ändå tyckte jag rätt bra om henne
innan vi gifte oss. Jag kallade
henne “tant” innan vi gifte oss,
minns du det? Hon uppmuntrade mig
på den litterära banan, var lite av
min extramamma. Vad hände sedan?
Hon kom emellan oss båda och det
kunde jag inte acceptera! Hon
menade att min svartsjuka gick över
alla gränser!
Herregud!
Du är ju min fru, och min rättighet
som man är att du fortsätter att
vara min!

(Paus)

Minns du de lustiga episoden Stina,
på Segelholmen, när jag skulle ta
mig ett ärende med båten och jag
för säkerhets skull tog holmens
enda andra båt på släp! Jag hade
väl fått en idé om att du kanske
skulle ro iväg till någon rival.
Men du tog det med ro.
Och du tog det också med ro, när
jag låste in dig ordentligt i huset
flera gånger när jag skulle iväg.
Du sa att det var bra för mig “för
det var lugnande” för mig, och det
värmde mitt hjärta.

Det viktiga är att minnas vårt
förbund, vårt heliga förbund, om
jag får uttrycka det så. Eller
kanske oheliga? Men i alla fall en
pakt, en allians som står emot det
mesta i en rutten värld.

AKT II
Nu får du inte bli ond på mig men
jag har tullat lite på cognacen.
Du gör orätt om du förebrår mig, ty
jag lider!

Jag lider och måste ha någon form
av balsam!
Mitt huvud känns som om det kokar,
jag hostar eländigt, och jag kan
knappt gå ordentligt, det vill
säga: jag går en bit, sedan måste
jag sätta mig igen och återhämta
krafterna.
Förstår du mig? Det hoppas jag
innerligen att du gör, Stina, ty du
är ju min ledstjärna, min trogna
vän.
Utan dig skulle jag inte klarat mig
en månad.
Nå, låt oss säga tre månader då, om
vi skall hålla oss till det
realistiska. Men vad skulle väl ha
hänt under dessa tre månader?
Sannolikt skulle jag förslösat hela
mitt förskott från Tor Bonnier för
någon pjäs eller novell. Eller
också skulle jag rumlat om och
trillat dit ordentligt på någon
kneipe, om jag varit här i Berlin.
Fy fan! Ingen hyfs, ingen
framförhållning, ingen moral!

Men tack vare dig och dina
förmaningar går jag här i Berlin
icke, säger icke, ut på lösaktiga
ställen som dräller av skurkar och
bedragare som vill lura av mig mina
sista penningar så jag får skicka
en nödsignal till dig eller till
Tor. Och tack vare att du håller
kontakten med Tor - käre Tor, vår
räddande ängel när det blåser
storm! - är du så att säga min
livförsäkring.
Du skulle bara veta hur tacksam jag
är!
Tacksam! Ja, inte bara tacksam
förstås. Det låter futtigt.
Det är hjärta med också.
Hjärtat är med! Vet du, att doktorn
förresten sagt efter en examination
att jag har ett “förstorat hjärta”.
Det låter ju ruskigt men är det
inte också samtidigt lite poetiskt?

(Paus)

Vi gifte oss och så kom vi ganska
raskt fram till att vi inte riktigt
passade för varandra, så var det
ju, och inget illa ment, det var
bara så det var, och det har aldrig
ändrat något alls i mitt totala
beroende av dig - aldrig! Skulle du
lämna mig skulle jag ta livet av
mig!
Ja, nu låter jag väl patetisk igen,
men må så vara!
Nu sitter du väl på Dalarö med Tor
och Gerd och någon mer från
familjen Bonnier, kanske väl också
din bror Per? - om du nu inte är
engagerad i festligheter i
innerstaden! - och andas ut en
smula från den besvärlige gossen
Hjalmar.
Kanske du tänker på mig en smula,
trots allt, denna tidpunkt.
Ja, det är ju lätt hänt, att man
börjar rådbråka sina minnen för det
gångna året en dag som denna.

Förresten inte bara 1930, utan för
hela ens liv.
Har jag verkligen åstadkommit något
av värde?
Ditt telegram på julafton fick mig
att böla. “Jag vet ej ens var du i
världen vakar, vet bara att ett hem
du har i mina tankar.”
Herregud, nu blir jag gråtmild.
(Paus. Hjalmar snyftar
till)

Nej, ryck upp dig nu, Hjalle!
En man som gråter! Dumheter!
Jag ger mig själv en örfil nu, för
att väcka mig själv!
Så! Nu är jag tillbaka!
Förhållandevis hel och ren och
förnuftig, och alls inget patetiskt
knyte som inte förtjänar annat än
förakt. Ursäkta, nu måste jag lägga
mig för att vila.

AKT III
Åter vid skrivbordet. Jag vet snart
inte om jag skriver eller om jag
tänker högt och att det just inte
blir något skrivet. Bokstäverna och
orden snurrar runt i mitt huvud som
planeterna runt solen.

(Paus)

Ja, här sitter man alltså i sin
ensamhet. Visserligen har
betjäningen kommit in tre gånger
under dagen och erbjudit mig något
att äta och dricka - de är mycket
förekommande och sympatiska, det är
inte det! Men de är trots allt
främmande.
Främmande för mig, för min själ.
Dessutom var ju doktorn här
tidigare, sa jag det? Han
ordinerade diverse medikamenter,
det ena värre än det andra, för
smärtorna några doser opium, för
min förstoppade mage andra piller.
Och så sa han att jag ABSOLUT INTE
fick röra mig ut på stan.

Inte ens får jag gå ner på
Romanisches Café nästgårds.
Annars blir det transport till hans
privatklinik för inläggning. Hepp!
Jag måste alltså ovillkorligen
stanna här på hotellrummet och
helst ligga i sängen hela tiden som
en mumie - men det är - som du
säkert förstår - outhärdligt.
Så jag vilar - går upp - skriver -
lägger mig - går och så vidare.
Skulle någon för mig främmande
person betrakta mina förehavanden
skulle han väl tro att jag är
spritt språngande galen, ty jag går
ju i nattrocken och jag röker mina
cigaretter när jag företar den här
cirkelrörelsen. Framförallt för att
jag också kastar manusblad på
golvet. Jag vet faktiskt inte
varför jag gör det?
Kanske det är en akt av makt? Ha
ha, nu rimmade jag igen.

Jag menar så här, att det är JAG
bestämmer vad det skall stå på
papperet, papperet bestämmer det
icke och måste underkasta sig min
vilja! Därav den singlande rörelsen
ner mot golvet.

(Paus)

Vad gör jag egentligen här - i
Berlin, nyårsafton 1930? Det är
rena vansinnet, det erkännas.
Varför stoppade du mig inte?

(paus)

Nej, förlåt mig, nu pratar jag i
nattmössan. Du ville visst ha mig
kvar, du bönade och bad att jag
skulle stanna i Sverige.
Men jag, min knöl, vägrade, stursk
och vresig som vanligt. Jag ville
fly Stockholm - och FLY är helt
rätt ord och du lät mig göra det,
eftersom du vet mitt eget bästa.
Ja - Jag vet inte vad jag flyr ifrån,
men visst tusen är det något jag
flyr ifrån!
Men, kära Stina, inte från dig.
Jag flyr aldrig från dig.
Det kan jag inte.
Vi är ovillkorligen förbundna med
varandra, våra öden är
sammanflätade som i en saga!

(Paus)

Men nu är det försent att resa hem
till Sverige. Jag får hålla ut,
helt enkelt, tills min uschliga
förkylning ger med sig.
Ja, oroa dig inte för mig!
Doktor Dessau vet vad han gör.
Men personalen har under dagen fått
byta ut lakanen flera gånger,
därför att jag svettats så.
Jag är dem evigt tacksam för det,
det oerhörda äckel som svettiga
lakan ger mig!

Det är inte bara svetten, det är
odören!
Kroppslig svett som blandas med
bakterier!
Nej, fy fan!
Här finns ju bara en kran med
vatten.
Vill man löga sig måste man gå till
en badförrättning på stan - vilket
jag är förbjuden att göra av
doktorn!

(Paus)

Jag hör från die Strasse hur
tyskarna förbereder sig för
nyårsfirandet. Några har redan
tjoat FROHES NEUES JAHRES!
Så många människor i rörelse där
nere!
Och här sitter jag med mina
skrivdon, fastkedjad vid om inte
sängen så i alla fall hotellrummet.
Mitt enda sällskap är cigaretter.
Jag röker dem, den ena efter den
andra efter den tredje.

Hotellpersonalen såg närmast
chockerade ut när de öppnade dörren
första gången.
Sedan vande de sig, och de var och
är finkänsliga nog att aldrig be
mig öppna fönstret på vid gavel.
Men tömde askkoppen och satte
genast in en ny och ren, vilket jag
tackade dem för.
Jag öppnar fönstret då och då, men
kan då bara dra in den rätt
olustiga, lite sura, kylslagna
Berlinluften.
Herregud!
Om man bara kunde ta sig ut på
landsbygden och insupa dess rena
atmosfär!

(Paus)

Ren förresten, om vi ska tala om
renhet.
Inte är jag ren, inte.
Nej, fy fan. Inga dygder att skryta
med, bara synder. Nu tror jag ju
varken på Gud eller Satan, men
visst Satan tror jag på synder!

Men låt oss inte tala om det.
Har jag några dygder?
Låt mig rannsaka mitt hjärta.
Jag kan i alla fall påstå att jag
alltid varit ärlig. Jag har aldrig
krumbuktat mig, försökt att dra
folk vid näsan. Inte dig heller.
Det kan du väl ändå ge mig?
Var jag svartsjuk så visade jag
det, blev jag förbannad så blev jag
det, var jag på gott humör visade
jag det.
Eller hur?
Synder.
Har du inte fått mitt syndaregister
uppläst till ditt öra så har du det
från skrivmaskinen min.
Redan som barn var jag rätt naiv,
lite tjock och klumpig. Vet du att
de andra barnen skrattade åt mig
för det?
Jag är nog för simpel för att lura
skjortan av folk.
Jag vet nog inte riktigt hur man
gör när man säger ett och menar
något annat och därför har jag
alltid sagt vad jag tycker och
skriver vad jag tycker, och så är
det inte mer med det.

Jag kan väl flytande italienska och
är ganska bra på andra språk också.
Jag har vad man kallar “klassisk
bildning”, tack vare min familj.
Men vad betyder det, EGENTLIGEN?
Inte ett förbannat dugg. Kanske man
kan skryta lite med det för någon
troskyldig person, men det är ju
bara elakhet!
Men det jag vet - kanske det ENDA
som jag vet! - är att jag alltid
har dig, Stina, när jag behöver
dig!

Nu senast var det ju min
teateragent Muck - “Mucken” - som
ville ta över ekonomin för hela min
pjässkatt från den första januari
nästa år, och jag trodde honom om
gott, och skulle redovisa det hela
inför Bonniers, men så kom det ju
en bromssignal från Karl Otto efter
att jag troskyldigt formulerat
Muckens planer och så hörde väl Tor
av sig till dig, och du stoppade
hela affären snabbt som sjutton.
Vad ska jag säga?
Nu är allt i Bonniers händer, som
säkert är det enda rätta. Mucken är
alltid en överdängare på att tala
för sin sak men han är så att säga
lite lös i konturerna, det får jag
erkänna.

(paus)

Nej.
Jag är skyldig dig ALLT.
Kunde jag ha klarat mig utan dig i
den här grymma världen?
NEJ och åter NEJ!
Jag ligger framför dina fötter och
kysser dem av vördnad och
tacksamhet.
Eller kanske inte just ligger, det
tål inte mina knän, men i alla
fall: tacksamhet.

AKT IV
Kära Stina! Ju mer ensamheten ekar
i mina öron, desto mer längtar jag
efter dina tröstande ord. Vad gör
du? Har du hört något från Victor?
Käre Victor. “Sjöströmmarn” var det
visst några som kallade honom.
En så god organisatör han är, han
har verkligen kontroll över
situationerna för hand! Jag bleve
så avundsjuk på denna hans förmåga.
Och så jag uppskattade vårt
filmiska samarbete innan han, ja
även han, lockades över till
Hollywood.
Amerikanerna förresten, de är ju
alldeles oregerliga: Minns du vår
egen resa till Hollywood?
Hur amerikanerna tyckte att det man
gjort - alltså det som blivit översatt -
var “fantastiskt” och
“enastående”, men sedan hände just
inte mycket mer.

Om nu inte någon annan manusslav
får i uppdrag att förstöra ens med
möda frambragta verk. Jag har hört
från Mojje Stiller hur man styrde
om historierna så att de inte
längre hade något alls med
ursprungshistorien att skaffa.
Han slet sitt hår.
Och sen tog han sin
hatt och reste hem.
Nej, fy för den lede! Jag var glad
när jag åkte till Amerika, och jag
var glad när jag reste därifrån!

AKT IV
Nu har jag tagit igen mig en smula
igen, Stina. Ögonlocken har fallit
tungt och under dessa har en mängd
olika scener utspelat sig, och alla
förstås hämtade från mina
berättelser, mina noveller, mina
teaterstycken, mina bearbetningar
för film.

Jag hälsade på alla vänner jag
mött: både Greta och Nils och
Victor och Per förstås, och Stiller
och Tor och Karl-Otto och Johannes
och Gösta...ja listan kan göras hur
lång som helst.
Timmen är sen, men inte alltför sen
för att ta mig ett litet glas
cognac till, kanske två, det är
trots allt nyårsafton, Stina!
Nyårsafton! Skål på dig!

(Paus)

Vänner förresten.
Ja, det vete tusan.
Fala vänner, kan jag väl säga så
här i efterhand. Jag undrar om det
över huvud taget är någon som
hållit ord mer än du, Stina.
Låt oss för rakhetens skull tala om
"fostersönerna". Nils lämnade mig för
Hollywood. Nu har jag ingen aning
om var han är.

Och du vill förstås inget säga, ens
om du visste - och jag förebrår dig
inte, ska du veta!
Inte heller vet jag var Werner är,
men det ryktas att han är kvar i
filmens värld.

Han tog avstånd från mig, liksom
Nils. Varför? Jag gav dem pengar,
till och med lägenheter.
Vi tog med dem på resorna. De knöt kontakter
inom filmen och tog sig fram.
Och nu då? En bedövande tystnad.
Så kan man väl sammanfatta våra nuvarande
relationer.
Nej, fala vänner, sannerligen.
Jag vet att du försökte göra mig
uppmärksam på det problematiska med
de båda herrarna, men inte lyssnade
jag inte!
Nej, jag åt av deras beundran,
deras villkorslösa underkastelse!

(Paus)

Det sista lät lite väl hårt, men du
förstår säkert vad jag menar,
Stina, för du förstår så mycket mer
än vad jag gör.

Nej, jag försöker inte ställa mig
in hos dig, jag vet att det skulle
vara fåfängt, jag menar precis vad
jag skriver. Det som ramlat ihop
har du stadgat. Det som varit
luftslott har du viftat bort med
ditt förnuft. Det som varit en
nästan försvunnen affärsmöjlighet
har du stoppat upp och fångat i
flykten! Nej, för tusan, nu blir
jag sentimental igen! Håll igen,
Hjalmar! Håll igen! Skål!

(Paus)

Så. Lite bättre. Men varför har jag
då inte sänt dig ett telegram denna
dag? Det kunde jag kanske gjort, om
jag varit kurant - men det är jag
icke!

Man kan inte riktigt räkna med mig,
så är det. Jag har ibland frågar
mig själv: Hur har det blivit så?
Men har aldrig fått något
rekorderligt svar, ingenting jag
kunnat lita på.

Mitt omdöme är böjligt, se, som en
vindflöjel!
Ena dagen tycker jag si, andra
dagen så, men jag tycker att båda
hade fog för sig när det väl
skedde.

Ja, kära Stina, alla mina figurer
paraderar innanför min panna och
jag kan just ingenting göra åt det.
Vad vill de mig?
Har jag inte gjort
dem tillräckligt rättvisa?
Vad tror du? Farmor, Ingeborg,
Swedenhielmarna, Markurell...
Hans Nåd, Jac. Och alla de andra
centrala karaktärerna i romanerna
och pjäserna.

(Paus)

Ja, käre Jac, du lille clown.
Jag undrar om jag gjort dig
rättvisa? Har jag visat dina
dygder, inte bara dina avigsidor,
din lort? Kanske du inte har några
dygder alls?

Det vete fan.
Ja, man är en clown, man gör sina
konster, och hoppas att människor
blir lyckliga - ja i alla fall
tillfreds med dessa upptåg och
piruetter. Men mest sannolikt är
att de skrattar åt clownens fulhet,
klumpighet, oförmåga att sätta på
sig en sko eller gå på lina!
Det är alltså fråga om ren
skadeglädje!
Man hånskrattar åt oförmågan!
Det osköna hos människan!

(Paus. Hjalmar dricker.)

AKT V
Hur mycket är klockan?
Min har nämligen av outgrundlig
anledning stannat.
Då får jag väl vänta på
kyrkklockornas dånande när jag
skålar för dig, Stina.
(Paus)
Nej, jag tänker inte gå ner i
festsalen, där gästerna är samlade!

Jag är helt enkelt inte
presentabel! Som jag sa går jag
omkring i min gamla rökrock och
inte orkar jag byta om och dessutom
har jag inte ens en ren kostym i
garderoben.
Nej, jag skulle personligen skämmas
ögonen ur mig om jag gick ner och
de fick se mig i detta miserable
skick. “Är det inte den där svenske
författaren med visst renommé?
Men varför klär han sig som en slusk?”

Kan du se scenen framför dig,
Stina?
Jag kan det i alla fall. Och den är
inte rolig. Är det den jag blivit?
Vad? En ruin av sitt forna jag.
Nej, uppsträckning!
Inför det nya året ska jag göra om
mig själv till något bättre, kanske
inte något bildskönare för se: det
går inte! - men i alla fall till
någon som man kan lita på i alla
lägen! Just det!
Spriten - Ja, den skall kastas ut!
Men inte förrän efter tolvslagets
skål, förstås!
Vi skall fira, du och jag, Stina,
alla våra år tillsammans.

Ja, 1908
var det som vi träffades. Vi hade
några lyckliga stunder i alla fall,
hade vi inte?
Nu skriver vi alltså 1930.
Tänk så tiden går!
Var det inte alldeles nyss som vi
blev vigda, egentligen? Jag minns
din sköra, vita brudslöja och ditt
leende i detta nu. Hur vi var fulla
av goda förväntningar, såg en ljus
framtid utveckla sig för oss båda.
Visst gjorde vi det?

(Paus)

Sedan vet jag inte vad som hände.
En liten spricka i en båt kan sänka
den, så liten att man inte först
lägger märke till den.
Kanske det var så för oss, Stina?
Vi ville så väl, för varandra.

Vari bestod den sprickan, Stina?
Jag vet inte. Eller också vill jag
inte erkänna att jag vet - av
risken för att skämmas inför dig.
Herregud!
Ja, jag skriver så fastän jag inte
tror.
Skammen förstår du, Stina...
Skammen! För dig är väl mina
krumbukter just ingenting att bry
sig om.
Nej, du är ju så rekorderlig, så
samvetsgrann, ett dygdeideal!
Du vill veta hur det går med
manusen?
Ja, jag förebrår dig inte, du kan
det där med affärer, jag är en usel
affärsman. Skulle jag varit en
handlare i korta varor hade jag
säkert gett ett överpris för den
ena varan och ett underpris för den
andra. Det är ett för mitt okänt
område, Stina!

Var var jag? Jo vår spricka.
Den ledde att vår skepp gick på
grund, kan man väl säga, men vi
lever ändå. Vi gick i livbåtarna
och tog oss till en ö, där vi
skapade oss ett eget liv, ett
speciellt förbund. Du och jag,
Stina.
Inga andra!
Gud förbjude!
Ja, många tusen kronor har i alla
fall flutit in i kassan genom åren,
till både dig och det Bonnierska
huset!
Det kan du väl i alla fall ge mig!
Visserligen är det du och Tor som
har förhandlat för min räkning.
Men egentligen...

(Paus. Hjalmer dricker.)

Egentligen är även detta faktum
rätt beklämmande. Jag tycker mig
krympa inför både dig och Tor!
Först var det din mor som krympte
mig och sedan ni!

Jag kände mig ibland som en liten
hjälplös knatte i ett rum av vuxna!
Kände förresten - KÄNNER!
Presensformen!
KÄNNER!

För helvete!
(Paus)

Jag måste ta mig en slurk cognac
till, du får inte vara ond på mig
Stina. Ibland blir jag så upprörd,
och då måste jag lugna ner mig med
dryckjommen, som du vet.
Det handlar aldrig om att berusa
mig, det vet du ju!
Det handlar alltid - alltid! - om
att lugna mig, stabilisera mitt
sinne - du vet hur känslig jag är!
Jag undrar vad klockan är?
Kanske vi närmar oss midnatt?

(Paus)

Herregud, så synd det är om mig!
Varför ligger jag här, alldeles
ensam!
Var är alla mina vänner!
Och varför är du inte här Stina!
Varför ville du inte följa med mig
till Berlin?
Jo, jag vet att du hade andra
åtaganden, men i alla fall.
Pro forma var det din make som bad
dig komma, glöm inte det! Man säger
inte nej till sin make så där utan
vidare, nej det gör man inte!

(Paus. Hjalmer dricker.)

Hur som helst: Jag skålar för dig!
Och jag skålar för den käre svågern
Tor och Karl Otto och deras fruar i
Bonnierhuset på Dalarö och jag
skålar för min vän Victor Sjöström
som förstod mig mer än jag först
trodde och jag skålar för gamle vän
Gösta Ekman - kanske min ende vän!
Vilken Joe Meng du gjorde i
“Patrasket”! Men så långt bort nu.
Ensam står jag.
Jag står här alltså, helt
övergiven, och väntar på...det vete
fan!
Bara detta: Inte fler
morfinsprutor! Inget mer kokain!
Inga fler doktorer som kommer och
klämmer på mage och talar om
gastrit och säger att jag ska äta
gröt!
Jag sätter ner foten!
Det får vara nog nu!

(paus)

Jag ska bli en bättre människa.
Du måste tro mig, Stina. En bättre
människa som har full kontroll över
sina impulser och som kan strama åt
när det gäller, inte varken
överbetala tjänare och servitörer
eller taxichaufförer även om det
varit en ovana hos mig länge.
Nej! Aldrig mer! Jag har fått nog!
Stina - jag har fått nog av mig
själv - kan du förstå det?
Du kanske inte ser på mig med
förakt men JAG gör det!
En ömklig varelse, den där Hjalmar
Bergman!

Han sprattlar i det nät som han
själv spunnit - kan man tänka sig
något så oansvarigt - så dumt!
Nej, fy fan! Fy fan!

HELVETE HELVETE HELVETE!
(Hjalmar bryter samman,
faller till golvet,
snyftar och frustar, tar
sig så långsamt upp igen)

Men... nu ska vi inte hänga läpp!
Vi skall strax skåla, du på
Segelholmen i Stockholm och jag i
Berlin, inför det nya året!
Jag skall strax öppna fönstret helt
och hållet - jag hoppas att jag
inte trillar ut! Det vore ju synd
om svenskarna förlorade sin
avskydde men också - sant och visst - beundrade vildhjärna!

(Paus)

Förhoppningarna inför det nya
året...visst är det något vackert
som vi människor sysslar med varje
nyårsafton?
Hur vi alla vill nå något bättre,
något finare, något som det kanske
går att vara stolt över?

Stina, jag är i alla fall stolt
över dig, och har så varit sedan vi
möttes.
Du får översätta denna
stolthet till vilket ord du än
väljer i din vokabulär så att du
känner att jag är med dig.
Du är inte här med kroppen men i
anden - i alla fall vill jag att
det ska vara så!
Och därför lyfter jag mitt glas för
dig, Stina.
Vårt förbund...
Vårt FÖRBUND!... lever vidare.
GOTT NYTT ÅR, KÄRA STINA!
********

CODA (Berättare):
"Någon gång under morgonen den 1 januari upptäcks
Hjalmar Bergman av hotellpersonalen liggandes livlös.
Man tillkallar en läkare som endast har att konstatera
dödsfallet.
Hjalmar Bergman blev 47 år gammal."
--
SLUT
--
OBS! Om du är intresserad av AUDIO DRAMA-versionen får du länken här:
https://evolutionx4.podbean.com/e/gott-nytt-ar-kara-stina-audio-drama-av-gunnar-martin-aronsson-produktion-evolution-x4-drama/
Det är fortfarande helt kostnadsfritt att lyssna.
GOTT NYTT ÅR, KÄRA STINA kommer dessutom inom några dagar att vara tillgänglig på Spotify och andra plattformar som härbärgerar ljuddramer.

URPREMIÄR:
EVOLUTION X4 DRAMA firar HJALMAR BERGMAN:s födelsedag idag,
den 19 september, med att släppa Audio Dramat GOTT NYTT ÅR, STINA!

--
GOTT NYTT ÅR, KÄRA STINA!
av Gunnar Martin Aronsson
Regi: GMA.
Produktion: EvolutionX4drama
För uppsättningsfrågor:
evolutionX4drama@gmail.com
Alla rättigheter (publicering och uppsättning):
Författaren och Förlaget EvolutionbyNight 2026
Kontakt: evolutionX4drama@gmail.com
Tel. & SMS. 0708-107992