...så nuet är en elastisk närvaro,
en nära-på-varo
som löper i sig själv,
om sig själv,
av sig själv
den långa vägen från hjässa till futsulor –
& dess karaktär
är en sjögräskaraktär,
på stället nurejevdansande,
vindvindlande,
vimmelvimlande –

i de blindas syner,
i de dövas oväsen

Beethoven hör Nionde symfonin ohörslad;
ohörsam, alkoholiserad, blyförgiftad;
kör körsatsens körvel-canzona i ett kör,
skuggdirigerad,

& John Cage
låter Pandoras oberäkneligheter krypa fram
över den bakbundna flygeln
i 4'33''

medan Terry Riley målar
nuets stillastående teflonflödes Untitled Organ
i ett Manhattanloft,
och smeker tillvarons mörka materialitet
ur Persian Surgery Dervishes
hela vägen från Los Angeles till Paris

Min reservoarpenna skriver sig fri
från grammatikens tvångsvård
i tankens bikarbonjära balansgång
genom meningsbyggnadernas miljonprogram,
när Niemiseldonen spänns för
mina sista skrangliga skorrskrin
som skjuter gammalgubbig fordomfart,
tunnhudat segelspänd,
förbi Nåtarö, Ålö & Utö, zur Sonne,
medan pennan friskriver sig
från alla meningsbyggen,
akvarellistiskt upplösta
över regniga vindögon, vindande
vid der Wanderer & sein Schatten,
in mot Andromeda med svaj på hatten
i den blåslampade kosmiska Harmageddonnatten,
där Rune Lindblad släpar tongeneratorer
genom Slottsskogen
nere i Doris dalar,
& Ingvil Stille lutar huvuden i händer
när Harry Martinson vevar igång
Stockhausens flyktflyg mot Sirius,
och änglarna i norrskenets syjuntesarkofager
stickar helkroppshöljen av glödande hårsmåner