troget stirrar mörkret
mot ett regn utan huvud
fullt av små helheter vaknar ur dvala

en sömn som vrider begreppen ur balans

kanske,
blir ett hån
som nästan
skrattar sig till sömns

ljusen var ju längtan som ruskar om förvirringen
kastas till atmosfären och självdör ett överdrivet liv

alla hav av längtan
svämmar ständigt över och skapar vårfloder
under blytunga minusgrader

det borde ha varit pölar
men är ett helt universum

betong rusar i vener
hjärtslag spottar asfalt
smutsen iklär sig bröllopsskrud
och själens rop på hjälp koaugulerar

det kunde vara tragik
ledsamheter och avsky
medan harmonin smeker sig själv bakom närmaste hörn

det kunde vara lycka
upprymdhet och eufori
medan hatet kliar sig försiktigt under dörrmattan
och ställer frågor
som konstant alltid har samma svar