Kapitel 1

Världen är stor, vi märker det när vi försöker skåda dess ände, blott för att upptäcka att den aldrig tar slut, och vi vet att vi inte hinner utforska alla dess under innan vi dör.
Likaså finns det ett land som är mycket stort. Det är så stort att det sträcker sig över alla horisonter. Det är bara att ta fram en jordglob och börja snurra. Snart skall man finna att man måste fortsätta att snurra, först till Alaska, sedan till Hawaii. Landet jag pratar om är givetvis Amerikas Förenta Stater. Dess yta tar inte slut där man kan tycka att det borde sluta. Och inte nog med att det inte slutar – det fortsätter i rymden också, som så många av oss också vet.
Tro nu inte att jag har författat hela den här beskrivningen själv, det var min mormors kusin tant Beatrice som formulerade det mesta av den, fast det där med rymden har jag lagt till.
Tant Beatrices mor var född och uppvuxen på en plantage i USA, det var någonstans i nordöstra Alabama. Huset hette Charlotte Hill, ägan var stor som ett svenskt bruk, och han som styrde den, Gerald Popley, var en sträng herre som domderade med allt och alla. Fick han inte som han ville kunde man slå sig i backen på att det skulle bli bråk. Han lär ha varit en man som inte drog sig för fysiska bestraffningar, och det var de som befann sig längst ned på rangskalan, slavarbetarna, som fick ta smällen för det mesta, oavsett vem han var arg på egentligen.
Tant Beatrice har ofta berättat om Charlotte Hill, som hon inte kan minnas eftersom hon föddes först efter det att hennes föräldrar hade lämnat Alabama. I skrivande stund vet jag inte längre om byggnaden finns kvar. Gerald, alltså tant Beatrices morfar, var stolt över sitt hus, han lät till och med tillverka en skalenlig modell av det, och när han dog lät änkan deras dotter Lauren, alltså tant Beatrices mor, ärva modellen. Det var ett sannskyldigt dockhus, som blev omhuldat av sin nya ägare från första stund. Hon hade då varit gift i flera år, och lät föra sin framlidne fars husmodell till gården Eugenia Farm, där hon numera bodde. Det fick följa med henne även till Europa – först till Frankrike, sedan till Stockholm där släkt fanns på hennes mors sida. Det stod på någon sorts hedersplats nära fönstret i parets sovrum i många år. Sedermera fick tant Beatrice ärva det, och då fick det stå i hennes och makens, Reginald Bergs, rum istället.
När farbror Reggie dog var det som att livsgnistan gick ur tant Beatrice, hon blev tyst och förstämd. Vi trodde att det skulle gå över, men det gjorde det inte, och plötsligt en dag fick jag höra att hon hade förenat sig med sin älskade Reggie i himlen.
Sedan blev det begravning. Jag hade då hunnit fylla nio år, och man vågade låta mig vara med. Fast kanske borde man inte ha gjort det, för jag hade inte begripit det där med sorg än, jag inbillade mig att jag skulle få gå på en rolig tillställning. När sanningen gick upp för mig var det för sent. Orgelmusiken flöt in som en borr genom båda mina öron och fick ögonen att vibrera på ett sätt som jag inte var van vid. Där satt jag, med en liten blomma i handen, tittade på densamma medan tårarna rann, och förstod. Förstod att tant Beatrice inte skulle komma tillbaka, att det var oåterkalleligt, slut, finito. Det var outhärdligt, och jag skulle ha velat springa därifrån. Men min mor höll ögonen på mig, och såg att jag behövde ett lass med näsdukar. Så det fick jag.
Jag satt mellan henne och min storebror Benny. Pappa låg på sjukhus vid tillfället, så Benny hade fått ta en del av hans uppgifter i hushållet inklusive att hålla koll på vad jag hade för mig. Han var sexton år och påstod sig längta efter att få göra värnplikt. Du vet inte vad du talar om, brukade mamma säga till honom när saken kom på tal. Hon trodde att det var tomt skryt alltsammans. Det gjorde emellertid inte jag, och det var jag som hade rätt – fastän jag inte begrep vad värnplikt var för något. Jag hörde bara hans längtan och fann den övertygande.
Tant Beatrice och farbror Reggie hade inte lyckats få några barn. Inte heller hade hon haft något syskon. Detta gjorde att arvslotten föll hel och hållen på vår familj, det vill säga, på min mor Heidi, som helst skulle ha sluppit gå igenom kvarlåtenskapen.
Ingen kunde hjälpa henne, framför allt inte hennes konvalescente man, min far skofabriksarbetaren Per-August Stillman. Benny begrep ingenting av vad som behövde göras. Han hade varken ålder, utbildning eller intresse för det. Familjen fick anlita en jurist.
Det torde vara lätt att tro att en ättling till en hyperförmögen plantageägare från den amerikanska södern skulle bada i pengar, men så var nu inte fallet. Farbror Reggie och tant Beatrice satsade nämligen en stor del av arvet efter Lauren och hennes man på aktier. Och så kom börskraschen. Långt tidigare hade Gerald kunnat förlora allt, inklusive markegendomen, i inbördeskriget. Men han hade sett till att satsa klokt och inte gjort av med sina likvida medel. Kriget drabbade honom ändå hårt. Han miste inte bara nära och kära, utan till slut all sin arbetskraft. Bomullsskörden hade bränts till aska av nordstatsarmén, som också hade hotat med att förstöra både åkrar och manbyggnad om han inte samarbetade. Nordstatssoldaterna hade även lagt beslag på flera av gårdens djur, dock långt ifrån alla, har tant Beatrice berättat. Förutom det som han hade gömt undan återstod endast få saker av värde, i princip bara inventarier, personliga föremål och huset självt. Om man inte räknar med hans sparade pengar. Han dog som en rik man, förmögenheten tillföll efter hans död änkan, och när hon dog hade den förräntat sig skapligt. Lauren var ensam arvtagare till såväl pengar som gods.
Tant och Farbror klarade sig hyggligt efter börskraschen, de var ju sparsamma – fast inte mot mig och Benny.
När vi skulle gå igenom deras lägenhet fann jag den spöklikt tyst. Allt var i den bästa ordning, den såg ut som att den väntade på att de skulle komma tillbaka, som om de var ute och storhandlade för att fylla på kyl, frys och skafferi. Jag var medveten om att det hade ingått i deras spartaktik att handla så mycket på en gång som möjligt, detta för att undvika onödiga småköp. De gånger som de hade fått agera barnvakt åt mig hade de berättat hur man skulle göra, så att jag kunde stå beredd den dag då det var min tur att börja livet som vuxen. Jag får dock medge att det var mycket som bara gick in genom det ena örat för att sedan flyga ut genom det andra.
Mamma hade tagit med mig för att Benny skulle slippa agera barnvakt nu när hon hade satt sig före att leta reda på saker som hon menade inte fick gå förlorade, såsom dagböcker och foton. Nu när jag var med förstod hon att dra nytta av min närvaro, så hon bad mig att hjälpa henne med sökandet. Hon sade att det inte skulle komma att ta hela dagen, så städat och fint som det var i lägenheten. Helt rätt i det hade hon inte, för där fanns väldigt mycket att gå igenom ändå. Trots den goda ordningen.
Jag sprang raka vägen till sovrummet. Som pliktskyldigast tog jag en titt under sängarna, där det var tomt på den ljusa och blänkande träparketten, vilket jag egentligen hade vetat, jag hade ju varit där förr och lekt kurragömma. Sedan satte jag mig på tant Beatrices säng och begrundade det vackra dockhuset (som jag hade vant mig vid att kalla husmodellen för) vilket jag ju också hade gjort förr. Många gånger.
Farbror Reggies säng stod kvar trots att han hade varit död i nära två år. Den såg nybäddad ut, och så var det kanske. I så fall hade inte tant Beatrice kunnat frigöra sig från vanan, det var väl å andra sidan bara naturligt. Hon hade varit nästan nittio år gammal, och endast knappt tio år när familjen hade flyttat till Sverige. Det var i Sverige som hon och farbror Reggie hade träffats.
Hade han tyckt om dockhuset han också, eller hade han bara haft överseende med det, det är en sak som nog aldrig skall låta sig avslöjas. Men han måste ha älskat tant Beatrice i alla fall, hon hade minsann aldrig stuckit under stol med sina rötter, så antingen hade han älskat dessa också eller haft överseende med dem. Jag tror ärligt talat inte att han uppskattade dem alls.
Det är, antar jag, här någonstans som jag bör berätta vem jag själv är. Mitt namn är Birgitta Beatrice Stillman, varav tilltalsnamnet är Birgitta. Jag är född 1963 i Solna, och är i dag tjugo år gammal. Jag har långt mörkt hår, och är ganska lång på annat sätt också. Mina främsta intressen är musik, dans och böcker. Fast ibland filosoferar jag bara, gör alltså ingenting just då utom kanske tar en promenad eller ligger på rygg med min freestyle på magen och blundar och drömmer. Någon pojkvän har jag inte, och jag tänker inte ha alltför bråttom med det, fast det är klart – att bli en smula förälskad skulle kanske inte vara dumt.
Dockhuset har jag kvar, för det är otroligt fint och detaljerat, fullt med smådelar både invändigt och utvändigt. Omgivningen har också kommit med, som lösa tillbehör i form av bodar, baracker, buskar och träd. Somligt är gjutet i tenn, precis som man gjuter tennsoldater, och bemålat. Det mest är i gott skick. Om man öppnar det stora bostadshuset, som står på en femton centimeter hög ihålig träplatta, från sidan syns rummen, också dessa fantastiskt detaljerat utförda. Där finns kök, salong, badrum, sängar, garderober med kläder, samt människofigurer. Plus en liten gullig knähund. Men den bor inte i någon av hundkojorna, där håller ju vakthundarna till. Och så finns det fähus, med stall och gjutna och målade djur av gips. De svarta arbetarna som utför allt arbete tycks vara välmående, och de går omkring med ett brett leende allihop, alltmedan frun i huset sitter och dricker te på terrassen tillsammans med tre väninnor. Allt andas frid och gamman.
Jag lyckades övertala mamma att behålla huset med alla dess otaliga smådelar. Hon tänkte nog aldrig kasta det, det är det för fint för, men hade det stått kvar när röjningsfirman kom skulle det alla gånger ha förvandlats till kaffeved, och det skulle jag ha sörjt. Även om den idyll som konstverket utmålar utan tvekan är förljugen, så går det inte att förneka detaljarbetets utsökthet. Man förstår hur storslagen plantagehuset måste ha varit en gång, vad för slags dröm som har legat bakom dess färdigställande, hur stor den lilla världen i själva verket måste ha varit. Som en värld i sig, omöjlig att slå ifrån sig, omöjlig att förkasta, omöjlig att undgå att fascineras av, men också omöjlig att egentligen älska.
Jag lyckades övertala mamma om att låta mig få ärva hela härligheten, mot löftet att vårda den själv. Ändå skulle det sluta med att hon och jag under regniga dagar sedan kom att bli sittande båda två med det rofyllda damningsarbetet av smådelarna. Då skulle hon avslöja sig som stolt över att jag hade velat rädda denna kulturskatt. När jag flyttade hemifrån för ett år sedan propsade hon på att jag skulle ta den med mig, och den var ju mitt ansvar, så det gjorde jag. Ett löfte är ett löfte.
Under det år som jag har bott i egen lya har den blivit en självklarhet, jag föreställer mig att den skall följa mig genom livet och påminna mig om något, vet inte riktigt vad, kanske hur det var förr, men så var det ju inte här där jag bor, kanske om människorna fastän alla är döda, kanske bara om något så simpelt som att vi alla kommer någonstans från och gömmer såväl lik som annat i våra respektive garderober.
Mamma hittade en del saker som hon ville rädda, det var mest familjealbum, men också några av tant Beatrices egenhändigt broderade linnedukar samt förstås litet smycken och farbror Reggies gamla fickur som han hade ärvt en gång. Några dagböcker hittades aldrig hur mycket vi än sökte igenom våningen. Mamma var inte säker på att där verkligen hade funnits några sådana, och tant Beatrice hade aldrig nämnt att de skulle finnas, så till slut stod det som uppenbart för oss att de inte existerade och kanske aldrig hade gjort det. Det var skönt, påstod mamma, och vad hon menade med det har jag aldrig riktigt förstått – om det inte bara var så att hon inte hade velat att någon främmande skulle få tag i någonting så privat och som numera tillhörde vår familj. Det har senare farit i mitt huvud att det kanske inte var tant Beatrices dagböcker hon hade velat lägga beslag på egentligen, utan Laurens eller dennas fars, herr Geralds.
Karlar skriver sällan dagbok, fast kanske var det annorlunda med den saken en gång i tiden. Kanske skrev de dem för att dessa skulle bli hittade av efterlevande, eller historiker och andra. För att rättfärdiga sitt livs gärningar eller bara skryta. För att undgå att falla i glömska. Kilroy was here. Det låter logiskt, jag skulle tro att det är så. Men om Gerald Popley hade skrivit några så var de borta nu. Lauren kunde ha förstört dem, eller han kunde ha gjort det själv, för att inte segrarsidan i inbördeskriget skulle få tag i dem. Och det var lika gott det, för vad skulle vi ha haft dem till, de skulle bara ha fått stå och samla damm. Aldrig att mamma skulle ha kastat dem, de hade ju med familjens rötter att göra. Hon skulle inte ha nänts, och inte jag heller. Benny och pappa skulle emellertid ha brytt sig mindre. De där böckerna skulle ha varit hennes familjs rötter, alltså ingenting som de behövde befatta sig med.
Tant Beatrices och farbror Reggies möbler var omoderna utan att vara antika, de kom knappast från Laurens föräldrahem, utan var antingen danska eller svenska nittonhundratalsmodeller allihop. Mamma bestämde sig för att lämna dem åt röjarfirman, för hon hade ingen användning för dem, och hon antog insiktsfullt att varken Benny eller jag skulle vilja ärva dem. Vi skulle vilja ha enkla, funktionsenliga varianter när tiden var inne, framför allt skulle vi vilja göra våra val själva. Så klokt tänker inte alla föräldrar, har jag förstått, men de flesta gör nog det. Det var tidigt sjuttiotal och jag hade slutat leka med dockor. Jag lekte inte med dem i dockhuset heller. Samlingen hade inte varit tänkt som leksaker från början, och det fanns ingen längre som med säkerhet visste om tant Beatrices mor någonsin hade lekt med dem, men troligen inte. Tant Beatrice själv hade det definitivt inte, men hon hade berättat historier för mig om figurerna, sanna eller inte, det är det heller ingen längre som riktigt säkert vet. Jag hoppas att någon en dag skall kunna berätta det.
Det är där jag står, med ett präktigt museiföremål och alla dess detaljer, och vars framtid ingen kan sia om, men vars förflutna låter sig anas ju mer man studerar det. Jodå, det händer alltjämt att jag försjunker mig i det, och jag misstänker att mamma även om hon kanske saknar det en smula innerst inne finner det bekvämt att slippa vara den som måste hålla det rent från damm och smuts. Det behöver våttorkas minst en gång i månaden, och då har man att göra kan jag tala om. Det tar en hel dag att göra det.
Huset må vara både sanningsenligt och förljuget i sig, det som en gång har gjort ont, hela det lidande som det i själva verket har vilat på, har inte gått till historien, i varje fall inte specifikt, bara som en del i något större. Det som jag i dag tror mig veta om Charlotte Hill har jag fått från tant Beatrice, och hon i sin tur kan bara ha fått sakerna berättade för sig från sin mor, som ju var ögonvittne till mycket av det som hände. Hon var den som bäst av alla lärde känna sin far Gerald Popley och dennes metoder för att skapa sig välstånd, respekt och anseende, ty han lät henne bli invigd i plantagens ekonomi.
Men även denne Gerald Popley måste ha varit ung och sårbar en gång, innan han skapade sin förmögenhet. Han skall ha gift sig av kärlek, om man får tro det som tant Beatrice berättade, och det skall ha varit nära att han inte hade fått den tillbedda till hustru, ty hennes föräldrar hade varit tveksamma till förbindelsen, och det hade hans egna också eftersom hans familj hade varit i princip bankrutt. En så fin flicka måste man ha något bättre att erbjuda, menades det. Men så hade Geralds far plötsligt klättrat två pinnhål i armékarriären och kunnat betala alla skulder samt friköpa sig en tomt. Familjen hade då även skaffat sig två slavarbetare. Detta sammantaget hade tagits väl emot av den tilltänktas föräldrar, och den saken i sig hade gett sonen en biljett in i societeten. Han hade kunnat påbörja en egen karriär inom det militära.
Nu skulle en olycka emellertid ända herr Geralds yrkesambitioner både snabbt och brutalt. Ett otäckt fall från en hästrygg som han ådrog sig bara månader efter bröllopet med den förnäma Charlotte Grenville kunde rent av ha dödat honom, men så illa gick det nu en gång inte. Han blev dock halt för livet har tant Beatrice berättat, och det skulle göra honom till en bitter man, något som många i hans närhet med tiden skulle få smaka på.
Dockhuset andas ingen bitterhet alls, bara gemyt och framåtanda blandat med skönhet. Jag har fått veta av tant Beatrice namnen på de viktigaste figurerna – om jag nu inte skulle kunna gissa mig till direkt vem som är vem av dessa. Fru Charlotte är hon i den vida blålila krinolinen, herr Gerald är han med käpp, fin hatt och stram hållning, Lauren är den långsmala unga brunetten med den ljusblåa skira spetsklänningen, och de stiliga två unga männen vid dennas sida är hennes bröder löjtnant Evan Popley respektive kapten Gregory Popley.
Han med trädgårdsattiraljerna är svart, skall ha hetat Bradley, och stod som de andra svarta på plantagen under herr Geralds ägandeskap, men behövde alltså inte arbeta ute på fälten som det stora flertalet. För att vara slav hade han det tämligen förspänt, men även han hade ögonen på sig och kunde lika litet som sina fränder röra sig fritt. Det fanns en handfull svarta till som inte behövde slita ihjäl sig i solen, och det var de som hade valts ut till arbete i huset. Där fanns servitören John-John (Egentligen hette han John Jameson), kökshjälpredan och springpojken Bobby (alias Robert Colbert), den hunsade städarkvinnan Mandy (eller Amanda Bonne som hon hette) och så den före detta amman Leah, som hjälpte till med att hålla garderober, kammare och förråd fria från ohyra. Hon skall ha varit helt oumbärlig för herrskapet, och fruktad bland sina egna.
Familjen Popley höll sig med egen kock samt tillfälligt anställda och en och annan kökslärling. Kocken var lika vit som de själva. Han hette Louis Gauloin och kom från Marseille. Det var han som styrde och ställde i köket. Den som begick något misstag där fick med honom att göra, om inte Leah hann före, och kunde dessutom räkna med att bli rapporterad. Fast någon större olycka inträffade aldrig. Herr Gauloin var en mästare i att beskriva och instruera. Det var i praktiken omöjligt att inte hörsamma honom för den som kom som lärling och ville utbildas inom yrket. Mannen var född med en omisskännlig naturlig pondus.
På ägorna fanns även två vita förmän, dessa lydde herr Geralds minsta vink. Sinsemellan skall de emellertid ha varit varandras raka motsatser, förutom att båda kunde verka skräckinjagande för bomullsplockarna.
Den ene kallades Williams, och hans förnamn är inte känt, men han skall ha varit en riktig sadist, och suput till råga på allt. Enligt tant Beatrice klarade han sig levande genom inbördeskriget eftersom han behövdes så väl på fälten, och när det nämnda kriget hade varit över i ett par år uppstod ett rykte om att han var aktiv inom Ku Klux Klan, men detta är förmodligen ingenting att fästa sig vid. Herr Gerald accepterade nämligen inte lynchningar, och Williams var lojal.
Den andre förmannen är känd endast under sitt dopnamn. Han hette Roscoe, kom ursprungligen norrifrån, och hade därför en annan dialekt. Med sin kroppslängd, nästan i klass med Williams, och sin imponerande fysiska styrka ingav han respekt hos alla han mötte, men han plågade inte slavarna fysiskt förrän hans herre beordrade honom därtill. Om det inte hade varit för den unge kapten Gregory skulle även Roscoe ha blivit kvar på fälten, men nu lät han sig övertalas till att ta värvning, något som Gregory måste ha betraktat som en personlig seger. Sådana goda soldatämnen var sällsynta.
Fler figurer med namn finns, men jag tänker att det kanske räcker med de nämnda för stunden. Av dem som hörde till plantagen och hushållet är dessa de ojämförligt viktigaste. Utan dem och de närmare hundrafyrtio bomullsplockarna skulle det inte ha funnits något Charlotte Hill.
Jag skulle inte ha kunnat sitta framför det otroligt detaljerade och väl utförda dockhuset och skattat mig lycklig åt att det nu är min personliga egendom om mamma hade fått som hon velat, alltså lämnat det till något museum eller bara sålt det. Det är även mitt personliga ansvar att det bevaras i sitt nuvarande fina skick, den saken är givetvis inte att förglömma. Jag har ägt det i över ett decennium och tycker att det ser lika nytt ut som när jag fick det. Fast jag kan ha fel, det är så lätt att bedra sig. Just därför rengör jag varenda detalj regelbundet, alltid med en ny trasa. Det som tiden har skonat så givmilt vill inte jag bli den att förstöra. Det var mamma som lärde mig hur noggrann jag måste vara, fastän hon så gärna hade velat göra sig av med alltihop från början. På något sätt fick jag henne att ändra sig, det var väl när det gick upp för henne hur mycket jag bryr mig om denna ovanliga klenod. Jag har fått henne att tänka som jag gör om den. Det gick lätt när hon väl hade släppt arvegodset över tröskeln till sitt hem. I så fall saknar hon måhända alla de små figurerna och interiörerna nu när hon inte längre kan se dem när helst hon önskar det.
För hon blev ju rätt förtjust till slut över att jag hade tagit mig an det. Antagligen förvånades hon av det själv, det vet jag inte. Hon pratar sällan om miniatyrerna, varken när jag kommer på besök eller när vi är i telefon. Det finns så mycket annat som är viktigare – som middagar, kalas, släktträffar, Bennys flådiga finkostym och allt möjligt. Det vardagliga vinner alltid. Det är det som bestämmer över våra liv, inte drömmarna.
För att nämna ett konkret exempel, så kan jag ta det om mina vardagsrumsmöbler, de billigaste tänkbara. Jag köpte dem själv, men skulle hellre ha velat ha ditona i krom istället för det rödlackerade elände som det till slut blev. Det var pappa som inte gillade kromidén, han påstod att mitt hem skulle komma att se ut som ”ett djädrans kontor”, och jag var svag nog att lyssna på det örat. Nu liknar det ingenting, anser jag, även om jag vet att jag kan leva med det. Jag hade visst inte tänkt att min första egna lägenhet skulle se ut som ett kontor, utan som Månbas Alpha. Nu är jag inte i närheten av något ”Månbas Alpha”, i sovrummet hänger den föregående hyresgästens vävtapet från det nyss gångna, sällsamt snabbt föråldrade sjuttiotalet kvar, och min säng är samma en som jag hade i mitt flickrum. Den är av ljust trä, rustik, och härrör från samma sjuttiotal den. Golvmattorna är vävda av tygtrasor, och – ja – de är sjuttiotalsgods de med. Var i fridens namn skulle jag få in känslan av rymdresor här. Det går naturligtvis inte, slaget har varit förlorat redan från början. Skall jag vara riktigt uppriktig så är den där kitschiga rymdserien för övrigt sjuttiotal den med, dock på drömmarens sätt, precis som stålmannenfilmen med Christopher Reeve.
Drömmen om det futuristiska fördrivs definitivt till annan ort när jag begrundar dockhuset. Detta sammantaget har stundtals fått mig att undra över vem jag är. En framåttänkare med lika friska som lånade idéer eller en sådan där stackare som fastnar i dået eftersom vissa saker bara inte går att göra sig av med. Hjärtat säger stopp. Jo visst, man kan ändra sig över tid och skratta åt sig själv i efterhand, fråga sig vad det var man tänkte på, och så vidare. Men jag är nog en smula fast ändå, på grund av det där ansvaret som jag har tagit på mig. Om det var lättvindigt gjort kan bara tiden utvisa. Andra människor har jag ingen hjälp av just när det gäller det, inte ens min bästa väninna vet vad hon skall tycka och tänka. Hon är väl rädd att ge mig ett råd som jag sedan följer och som leder till bitter ånger. I så fall förstår jag henne.
Hon heter Annette Nilsson. Vi har vuxit upp i samma radhuslänga, gått i samma skolor, och följts åt i stort sett så länge som vi har levt. Annette – som kallas för Nanna av alla – är ett år yngre än jag och bor fortfarande kvar hos sina föräldrar och båda småsystrar i den där radhuslängan, men jag vet att hon längtar efter frihet hon med. Vi brukar åka in till stan tillsammans och antingen sätta oss på Wimpy’s eller gå på bio och titta på någon skräckfilm. Hon är litet för ung för krogen, annars skulle vi nog ha försökt komma in på inneställena i city för jämnan.
Det vill säga, vi försökte med det i våras, på ett ställe som ligger bara ett stenkast från Norrmalmstorg. Jag hade hjälpt henne att sminka sig så att hon skulle se äldre ut, stylat henne också, och tycker själv att jag hade lyckats väl, men när vi kom fram bad man likväl både henne och mig att visa legitimation, och så var den kvällen förstörd. Det går inte att lura de där viktigpettrarna som kallas för dörrvakter. Och kommer man ensam så brukar de inte släppa in en av princip, fråga mig inte varför. Då heter det alltid ”det är fullt”, och så får man gå. Inte vet jag vad de tror om en, bådar gott gör det i alla fall inte – å deras egna vägar, menar jag.
Inte hade jag varit på Systembolaget heller, vilket ledde till att jag i slutänden tvingades att gå till stormarknaden och köpa fyra burkar folköl, ty något måste vi ju ha att dricka. Sedan blev vi sittande framför teven i min lägenhet med våra öl och chips. Vi såg någon skrattretande gammal svensk långfilm, vars handling jag bara inte kan komma ihåg. Så gick det alltså med den fredagen. Den lärde mig något, inte tu tal om det, och det är att man måste ha en plan B. Nanna fyller tjugo i januari, sedan kommer det att bli lättare att komma in på en del av krogarna. Inte alla, men dock.
Som tur är finns det fester. Alltid är det någon av alla bekanta som har en sådan på gång – okay, inte vareviga fredag och lördag, men det blir absolut varje månad så att någon vi känner har en tillställning. På fester finns det alltid dricka. Nanna super inte, vill bara vara med, så det är ingen fara, och vad gör några månader i ålder hit och dit. Det kan också gå ett kvartal utan att vi festar eller hittar på något annat skojigt. Nöjet är en kick i tillvaron, intet mer. Jag ser det som en belöning för allt slit.
Jag jobbar ju heltid. Utan det skulle jag få bo kvar hemma. Jag hade dubbel tur när jag gick ut gymnasiet, kunde skaffa mig en billig bostadsrätt direkt och fick trots mina medelmåttiga slutbetyg och en handskriven ansökan jobb snabbare än ett öga hinner blinka. Det klickade under intervjun. Min blivande arbetsgivare höll ett långt föredrag om rökningens skadeverkningar, och jag nickade med. Rökning är inte bra – nej, fy, fy… Han kommer aldrig att kolla upp vad jag gör under min fritid, så jag kan känna mig lugn. Jag lät honom hållas under hela platsintervjun, insåg att tålamod var det bästa, och min taktik lönade sig. Han ville bara förvissa sig om att kandidaten var skötsam. Att han fick en arbetskraft som inte skulle kosta så mycket för honom att anställa måste ha varit oerhört lockande.
Så nu är jag i modebranschen, kan man säga. Nåja, jag är bara expedit, men det räknas väl också. Och jag får gå på Modemässan gratis, vilket gör att jag alltid före alla mina polare känner till vilka färger som skall dominera under den kommande säsongen. Det kanske inte är så viktigt, men för mig fungerar det ändå som ett plus i kanten att få skryta med att sitta inne med sanningen. Det imponerar föga på dem av mina och Bennys bekanta som är bohemer, men desto bättre på resten. Å andra sidan vill jag ofta bara glömma jobbet. Det kan vara riktigt skönt när det inte kommer på tal. Än skönare skulle det vara att slippa jobba såväl julafton som nyårsafton. Så lyxigt är det dock inte, då chefen ogärna anställer extrapersonal som måste läras upp enkom för det, så det blir vi fastanställda som får göra upp om vem som skall ta vilken helg.
Egentligen har jag det bra. Det kunde ha varit mer välbetalt bara. Jag får det att gå runt ändå, med vissa uppoffringar. Det blir inte så ofta besök på restauranger, vissa månader inte ens på hamburgerrestauranger. Det blir mycket fiskpinnar och pannkaka, och mycket oftare lättöl och folköl än vin. Väldigt sällan sprit.
Undantagstillfällen från regeln finns förstås, som den förra månaden när Benny hade fest hemma hos sig. Varenda en av hans gamla lumparkompisar var där, så han hade propsat på att jag skulle komma med några väninnor, och det gjorde jag gärna. När vi kom fram stod det ölbackar överallt i lägenheten. Backar! Desto mindre fanns det av vin. Är killarna redan fulla, tänkte jag. Jag hade tänkt kyla min medhavda vitvinsflaska en stund, men det kunde jag glömma, ty hela kylskåpet var fullproppat med ölburkar. Så jag lade flaskan i frysen istället. Det fanns ingen risk att jag skulle glömma den. Det fick bli en öl under tiden som flaskan kallnade.
Men när jag såg vardagsrumsbordet fick jag en smärre chock, jag som trodde att jag redan hade sett allt. Där hade Benny och hans vänner ställt så många spritflaskor att det förbaske mig var löjligt. Läskedrycken, en försvarlig samling det också, hade de placerat inunder bordet, på den enda matta som fanns i lägenheten. I soffan satt Benny och hans bäste vän Janne Fredlund, blandandes drinkar åt menigheten för fullt. Stereon var på, fast inte på någon särskilt hög volym. Min bror ville undvika klagomål från grannarna, vilket var klarsynt av honom. Stämningen var redan på topp, och såvitt jag kunde se var ingen full på riktigt än. Det spelades såväl Marillion, Bee Gees, David Bowie och Beatles som Scorpions och Chicago. Kan en blandning bli mer salig än så – inte med anständigheten i behåll, skulle jag tro.
Än galnare skulle den emellertid bli. När jag hade druckit ur ölen och gick ut i köket för att hämta vinflaskan ur frysen fylldes plötsligt luften av en jazzig kvinnoröst. Det var Monica Zetterlund, som sjöng ”Sakta vi gå genom stan”. Menade Benny allvar? Det var han själv och ingen annan som hade blandat låtarna på bandet. Just när jag hade låtit mig slås av häpnad över tilltaget började killarna i vardagsrummet sjunga, men inte inspirerat och stilfullt som sångerskan, utan på muckares vis. Fåntrattarna.
Jag förstod direkt att de hade övat in sången, som ett hyss, och skrålade den nu i kör, som om de precis hade lämnat sin kasern för friheten i det civila och var på väg hem med fjärrtåget. Jag frågade mig högt, kunde lika gärna ha frågat dem – ty de hörde vartenda ord – om de tänkte låta så på stans gator när festen var slut. Detta gjorde jag samtidigt som jag öppnade vinflaskan för att skåla med Nanna. Allt jag fick till svar var ett rungande, unisont vrålskratt från herrarna och några korta ”Ja, för fan!”
Om de sedermera kom att väcka hela kvarter är emellertid mer än jag vet, för jag gick tidigare än de, illamående av öl, vin samt gin & tonic. Gudar, så ångerfull jag var då! Men jag har alltid huvudvärkstabletter hemma fastän jag inte lider av migrän, så jag stoppade i mig ett par sådana så fort jag kom innanför dörren till lyan, vilket jag har hört att man inte skall göra när man har druckit, kastade av mig kläderna och gick och lade mig, dödstrött, utan att ha duschat eller borstat tänderna. Senare skulle jag få veta att Nanna hade slocknat rejält, utan att ens ha smakat på spriten, och blivit kvar ända till morgonen, då Benny till sin förvåning hade funnit henne snarkande i hans soffa.
Själv vaknade jag med en konstig känsla av att det var någon annans huvud som satt på min kropp. Någon huvudvärk märkte jag inte av, endast litet bubblande och hugg från magen. Det var inte tillräckligt för att jag skulle börja kräkas, den läxan hade jag lärt mig att känna igen. Det var något annat som inte stämde. Jag var övernykter på något sätt, fick idén att göra morgongymnastik och sedan fräscha till mig på det mest minutiösa sätt, ungefär som en filmstjärna på väg till en oscarsgala. Bland annat blev jag stående i duschen i nära en halvtimme. I kallt vatten alltså, som om jag hade velat straffa mig för att ha slarvat på alla sätt och vis under lördagskvällen och de påföljande småtimmarna. Så var inte fallet, men någonstans ville jag släta över mig själv med en psykologisk hyvel. Finns sådana – det beror kanske på vem man frågar. Den morgonen fanns den i alla fall. Den fick mig att känna mig klar över allt, observant på allt, noggrann med allt. Ingenting undgick min blick den morgonen. Om någonting låg på fel ställe, så var mina plockarhänder där med ens och flyttade på det. Fanns det en smula på bordet så försvann den ögonaböj.
Länge satt jag tankfull och tuggade på gröten, fastän det inte går att tugga på gröt, det ligger i grötens natur att inte låta sig tuggas på. Ändå gjorde jag det alltså. Sedan drack jag juice, inte mindre än tre glas, tänkte inte alls på den mängd socker jag därigenom fick i mig. Mina ögon avsökte rummet, letandes efter fel som måste rättas till. Allt som någonsin hade kunnat störa var dock tillrättat. Klockan var nio och solen sken genom gardinerna. Tack och lov att det är söndag, tänkte jag där jag satt i min rastlöshet och försökte komma på vad jag skulle ta mig för härnäst förutom att klä på mig.
Kläderna från gårdagen hade jag kastat i smutskorgen, som nu var sprängfylld och stod i det trånga badrummet i väntan på att jag skulle påbörja mitt tvättpass om cirka sex timmar. Det var knappt att jag kunde bärga mig – löjligt nog. Det där främmande huvudet som plötsligt hade blivit mitt hade trots bristen på vettiga sysslor en vilja att strukturera upp dagen så att inte timmarna gick till spillo. Jag kan aldrig nog förklara hur konstig jag kände mig, det var något närmast obeskrivligt som hade intagit min skalle. Var det kanske fysiskt betingat – det vet jag inte, men innan dagen var över skulle det mystiska tillståndet vara det också. Om jag hade prenumererat på någon morgontidning skulle jag förmodligen ha kastat mig över den och lusläst både artiklar och annonser, ty jag ville verkligen inte gå miste om en enda nyhet. Allt måste tas itu med på stubben, allt som kom farande skulle nödvändigtvis fångas upp. När jag ändå var i gång drog jag, efter att ha klätt mig, undan sängkläderna, lät dem ligga ovanpå smutskorgen, och bäddade om med nya. Alla fönster ställdes och fick stå på vid gavel fastän det var en rätt sval junimorgon, som utan en klarblå himmel skulle ha tett sig som iskall. Jag insöp varje kubikcentimeter syrerik luft som fanns att insupa, fyllde lungorna ända ned till mellangärdet, sträckte på mig, och fortsatte med fler gymnastiska rörelser. Det var som att jag inte riktigt trodde på att jag var vaken utan måste få en bekräftelse.
Min extrema nyterhet förde med sig något obekant, det var en smygande, otäck känsla av att något var fel, och att jag inte var skarpögd eller smart nog att inse vad. Den här känslan ledde mig som en gäckande gast åter till sovrummet, där jag lät mitt huvud vrida sig åt alla möjliga håll, litet som en gummimänniska kunde tänkas ha gjort. Men jag såg absolut ingenting konstigt. Bäst som jag stod där och kände mig vanmäktig och orolig skrällde telefonen till.
Det var Benny. Jag frågade om jag hade glömt kvar något, men nej, det hade jag inte, och det visste jag egentligen. Men Nanna kunde inte ta sig hem eftersom hon bara kunde hitta den ena av sina skor, och nu gick hon på med att någon skulle ha snott eller gömt den saknade med flit, bara för att hon inte skulle få komma hem. Jag insåg att hon hade snedtänt på något sätt, fastän hon inte hade druckit särskilt mycket, och att hon skulle hitta den förbaskade sandaletten om hon bara tittade efter ordentligt, men jag ville ju vara både en hjälpsam väninna och sjuksyster, så jag ställde den enkla frågan vad man hade gjort sedan jag hade gått. De som var kvar hade tittat på två hyrfilmer, berättade Benny – Mördartomaterna anfaller respektive Spöksnubben i skrubben. Nanna hade funnit filmerna urkassa, vilket stämmer, och kastat sandaletterna tvärs över rummet. Har ni tittat bakom teven, sade jag.
Ingen av dem hade orkat böja sig, fick man höra, men nu sade jag åt dem att göra ett försök – och där låg tingesten minsann. Någon, förmodligen Nanna själv, hade spillt vin på den, så nu var den rödfläckig, men hon skulle åtminstone kunna ta sig hem med den. Jag förstod att Benny ville ha henne ur lägenheten, så att han kunde börja röja upp efter festen. Han undrade om han kunde skicka henne hem till mig, hon hade ju litet långt att åka, och jag gick med på det, fast först efter en stunds tvekan, för än hade jag kvar den obehagliga känslan av att något var fel.
Bara tjugo minuter senare stod hon utanför min port, ångerköpt och nästan hulkande över att ha fått väcka mig, som hon trodde. Tydligen var det inte uppenbart för henne att jag var klarvaken och hade gjort mig i ordning. Titta så det blev! ylade hon och visade sin nedstänkta vänstersandalett. Ta av den, befallde jag litet bryskt, och hon sparkade den av sig så att den for iväg på nytt. Men jag fick tag i först den, sedan mitt stillastående saltpaket, och så gick jag in i badrummet där jag genast skred till verket. Jag hade lagt märke till att hennes sandaletter var lackerade. Förhoppningsvis hade inte vinet trängt in i lacken, då skulle det ju bara vara att gnugga litet med saltet, om ens det skulle behövas. Det tog faktiskt litet tid, men jag var ihärdig och alltjämt full av energi. Dojjan blev som ny. Som en bonus erbjöd jag henne att tvätta av den andra också, och det tackade hon ja till. Medan jag höll på med den frågade hon om hon kunde få koka litet te. Ta pannan och koka litet till mig också, svarade jag.
Hon sade sig inte kunna förstå hur jag kunde vara så pigg. Detta hade jag inget svar på alls, jag förstod det inte själv, så det var ingen idé att försöka komma med någon förklaring. Istället talade jag om att det fanns franskbröd i brödskrinet samt smör och ost i kylen. Jag hade utgått från att hon var hungrig. Hon tackade så glatt, sedan hördes det milda slamret från brödskrinets lock och det bekanta ljudet från kylskåpsdörren som öppnades, samt mer slammer.
Högersandaletten blev snabbt ren och fin. Nanna drog genast på sig skoparet och slog sig med en duns ned i min fula rödlackssoffa. Där blev hon sittande, uppgivet tittandes på mig. Hon hade redan hunnit bre sig två smörgåsar, och ställt resten av franskbrödet på en skärbräda på bordet. Jag sade att jag redan hade ätit, varför hon förslöt påsen, och lutade sig därefter bakåt. När kom du hem, frågade hon, och jag sade att jag inte visste exakt, men runt klockan två. Promenaden genom stan och över Skanstullsbron hade gjort mig gott, vilket jag framhöll. Hon påstod att hon trodde mig och att hon själv alltjämt kände sig yr. Kanske skulle vi gå på Skansen?
Vad som fick henne att föreslå ett besök på Skansen är det ingen vits med att fundera över, det kan ha varit något som hon bara sade. Måhända menade hon det verkligen, men i alla fall sade jag som det var, att jag hade tvättstugan. Jag kanske borde ringa hem, kom det från henne sedan. Har inte Benny gjort det, frågade jag. Nanna skakade på huvudet och erkände att hon inte visste. ”Inte visste.” Han hade alldeles säkert gjort det, annars skulle hennes föräldrar ha ringt till mig. För säkerhets skull slog jag deras nummer ändå, men ingen svarade. Antingen låg de och sov eller var ute och letade. Det var inte säkert att de hade Bennys nummer, som var hemligt på grund av en argsint expojkvän till hans förra flickvän. Eller också var de helt enkelt ute och handlade, förvissade om att Nanna med sina nitton år skulle komma lallande när det behagade henne. Det sista skulle inte ha varit så dumt tänkt som det låter, det vet jag som känner henne lika mycket som de.
Hur det verkligen förhöll sig med saken förblev inget huvudbry särskilt länge. Telefonen ljöd bara några minuter senare, och det var Benny som hade glömt berätta att han hade talat in ett meddelande på familjen Nilssons automatiska telefonsvarare. Huvudpersonen själv försvann in i badrummet, blev kvar där rätt länge, och när hon äntligen kom ut hade hennes te kallnat, så jag hällde upp en ny kopp åt henne. Ursäkta, sade hon tankspritt och dunsade än en gång ned i soffan. Fick du för mycket i går kväll, frågade jag litet dumt. Hon nickade med ett övertygande ”Skulle tro det”, följt av ett resignerat ”Skit också”. Ändå hade hon bara druckit tre glas vin.
Därefter började hon prata om något helt annat, och jag undrade vad som rörde sig i hennes huvud, för nu ville hon veta hur det stod till med mina sydstatare. Vad då mina, replikerade jag. Jag hade aldrig sagt att jag skulle ha hejat på sydstaterna i det amerikanska inbördeskriget, och för resten var den alldeles irrelevant hela frågeställningen, då ju kriget hade utspelats under det föregående århundradet, och vem hade sagt att jag skulle gilla slavdrivare över huvud taget. Dummer! utbrast hon skrattande. Jag menar ditt förtjusande dockskåp så klart!
Jo visst, det var klart. De mår prima, hävdade jag utan att kolla upp det. Jag ansåg mig inte behöva det, för det hade inte varit något konstigt med dem eller huset under hela gårdagen, så varför skulle något ha hunnit ändras sedan dess. Jag hade inte rört skåpet eller dess invånare, bara nickat god natt och sagt god morgon till de söta miniatyrerna. De var säkerligen intakta, något annat fanns inte, och huset bara måste vara helt.
Så kom den där konstiga känslan av att inte allt stod rätt till över mig igen. Jag hade haft den nästan hela morgonen, och nu växte den till ett larm. Det var Nannas fel, fast hon kunde inte hjälpa det, ingen kunde i den stunden ha hjälpt att det var någonting som skavde, någonting som jag inte kunde sätta fingret på – ett idiotiskt men samtidigt talande uttryck, och som snart skulle visa sig fullständigt felaktigt – och nu gick det inte längre att avfärda iskänslan som inbillning. Skräm inte upp mig, for det ur mig, varvid hon omedelbart kom att titta frågande på mig. Vad pratar du om, jag skräms väl inte heller, protesterade hon.
Så jag bad om ursäkt utan att förklara mig, men nu reste jag mig från bordet och traskade in i sovrummet. Nanna trippade efter med små steg. Och väl framför dockhuset såg jag något som hade velat få mig att skrika. Lyckligtvis behöll jag koncepten, men jag måste ha stirrat som en tok på det jag hade hittat – något som såg ut som en spricka i en av plankorna på minihusets veranda. Den är sönder, sade jag och pekade.
Nanna begrundade det smala svarta, eller kanske mörkbruna, nästan osynliga streck som delade en av de små plankorna på längden. Hon petade på det också, och påstod att det inte kunde vara någon stor spricka eftersom den inte gick att känna med fingertopparna. Det lät konstigt, och det måste kollas, så jag kände efter jag med, först med det vänstra pekfingret, därefter med det högra. Besynnerligt nog hade Nanna rätt. Det fick mig att gå och hämta ett förstoringsglas, som jag hade sparat från min tid som frimärkssamlare. Och när jag höll det mot det vitmenade verandagolvet fann jag till min förvåning att det som jag hade trott vara en spricka i själva verket var ett målat, mörkbrunt streck. Och jag frågade mig fåfängt varför jag inte hade sett detta målade streck tidigare samt varför det alls fanns där.

Kapitel 2

Gerald trodde inte sina ögon när han såg sprickan. En spik, eller kanske flera, hade lossnat från plankans främre ände, vilket gjorde att hela trästycket stack upp två centimeter. Mandy hade snavat över den så sent som under morgonen. Blodvite hade uppstått, men kvinnan hade förstått att inte bekymra sig över sin blödande stortå utan varskott om faran istället. Detta befanns vara föredömligt gjort även om hon bara var en arbetare, så frun i huset hade kunnat nedlåta sig till ett pliktskyldigt tack, hoppandes redan nu att hon inte skulle komma att få ångra det.
Sedan hade Leah med blossande kinder kommit ut på samma veranda, för hon hade inte litat ett dugg på vad Mandy hade sagt utan måste nödvändigtvis se efter så att det inte var lögn alltsammans, kanske ett försök att smita från plikterna, och så bråttom hade allt-i-allokvinnan haft att hon nästan hade snavat över brädan själv. Turen hade dock varit med henne, eller om det var ögonen. Nu fick hon syn för sägen i alla fall. Mandy hade talat sanning.
Leah hade ingen officiell befattning, det hade ingen av de svarta i personalen, hon fick arbeta inne i huset på nåder, precis som alla andra oavlönade arbetare med samma förmån. Hon kunde när som helst bli skickad ut på bomullsfälten eller bli såld. Övertygad om att så aldrig skulle ske och att herrskapet verkligen hyste ett gott förtroende för henne gjorde hon dem till lags på ett sådant sätt att hon kunde ha blivit en visa bland andra arbetare. Men något i hennes person, förutom att hon var en notorisk skvallerbytta, gjorde att inte bara de, utan till och med Gauloin i köket, passade sig för henne. Detta hade med tiden fått henne att anse sig ha en bättre ställning än resten av de svarta på plantagen. Kanske kan man säga att hon hade rätt där – inofficiellt. Hon skvallrade på alla som inte tillhörde huset eller herrskapets likar och bekanta – ingen skvallrade på henne.
På eftermiddagen dök Jeremiah Hollander, ortens leverantör av trävaror, upp med en ny, fin planka. Hollander var över sextio år, men en segare och starkare person än han fick man leta efter. När Geralds springpojke hade kommit till hans butik med stressad uppsyn och berättat om Mandys olycka, hade Hollander omgående skickat sin son att ta mått på brädstycket som skulle bytas ut. För att familjen Popleys unge arbetare inte skulle förlora ytterligare dyrbar arbetstid, hade denne fått följa med i vagnen. Det hade blivit en livad upplevelse för den elvaårige Bobby. I sin oförvägenhet hade han vinkat retfullt åt en grupp vita pojkar, varav de flesta i hans egen ålder, som vagnen råkade passera. Någon av dessa hade tagit upp en sten på marken, men en äldre pojke hade hindrat honom från att göra handling av tanke. Ty om Hollanders son hade blivit träffad skulle det ha blivit världens liv.
Hollandersonen i fråga verkade inte ha märkt någonting, kanske på grund av den stora solhatten. Plankan levererades som planerat, Gerald inspekterade den och visade med en glad min hur nöjd han var. Den spänstige Jeremiah Hollander anlände senare på dagen. Mannen hade inga problem med att bända loss den kluvna plankan eller att spika fast den nya. Bobby såg förstulet på. Den som ändå hade fått lära sig det yrket! Plötsligt såg Gerald pojken där denne stod.
?Vad står du där och hänger för, din latmask! In i köket med dig! Herr Gauloin och John-John kan behöva hjälp med middagen.
Vad skulle det ha varit. Men Bobby visste så väl, att om han inte lydde en befallning från Gerald skulle det ha vankats en tillrättavisning. Det ville han inte vara med om. Han hade sett det drabba andra och ryste vid blotta tanken. Det räckte med den örfil som han hade fått för ohörsamhet av Leah en knapp vecka tidigare. Den hade svidit, den! Och fortfarande var det så, att den sved i själen. Han kunde bara inte glömma den. Så han rusade till köket. Lyckan var med honom, ty han tänkte inte alls på hur skorna såg ut på undersidan. Han hade lyckats undgå att hamna i sörja någonstans, och det hade inte regnat på tio dagar, så något avtryck på parkettgolvet blev det inte.
Mandy, däremot, skulle få våndas i sin flera timmar långa väntan på att få stortån omsedd. Då hade hon ändå tur. Gerald hade just den här dagen bjudit in sin vän läkaren Alastair McCulloch till middagen. Denne McCulloch hade för vana att vara ute i god tid, något som herrskapet Popley var väl förtrogna och nu såg nyttan med. Deras olycksdrabbade husarbetare skulle hinna få sin stackars tå tvättad och omlindad, kanske också sydd, om doktorn ansåg det värt besväret. Han var en rask själ, och sällan nödbedd.
Att vänta på saker som skulle hända låg inte för Gerald. Mandy var inte för skadad att skala potatis, så det fick hon göra istället för att göra ingenting, vilket ju skulle ha varit en otänkbarhet. Hon förstod bättre än att klaga över en sådan sak, ja, hon förstod bättre än att klaga över huvud taget. Nu kände hon till och med tacksamhet över att ha fått utföra detta enkla jobb, och hennes fingrar arbetade raskt. Till och med Leah lät sig, om än motvilligt, imponeras.
?Det är en fin eftermiddag, sade Gerald. Vi sitter ute i dag, så hinner färgen torka på verandan. Vi får använda bakvägen som tjänarna om vi går ut eller in. Se till att Bobby inte är till besvär för John-John, utan verkligen gör nytta. Den lille illbattingen får hjälpa till med att bära ut möbler, men jag vågar inte låta honom handha porslinet. Du får ta huvudansvaret för dukningen, Leah.
Leah neg underdånigt och log så fint hon kunde.
?Med största nöje, herrn.
Ommålningen av verandan påbörjades omedelbart när möblerna som skulle användas hade forslats till det självklara valet av plats i det skyddande hägnet av den enorma alabamaeken på husets frontsida. Därifrån skulle alla vid middagsbordet ha en lika god utsikt över pilträdsallén som någonsin från den omhuldade verandan, och därmed skulle man också ha full koll på vad barnen gjorde, ty de höll så gott som alltid till på den sidan. Så fint som solen sken skulle man kanske kunna njuta av kvällsskimret från den blänkande vattenytan på den igenväxande dammen.
Gerald mindes med en blandning av välbehag och resignation sitt misslyckade projekt som hade hållit honom och en del av hans yngre arbetare sysselsatta i månader under en period. Det hade passerat tio år sedan dess, och han såg det som ett underverk att den påtänkta vattensamlingen alltjämt alls gick att känna igen som en sådan. Det skulle ha varit så trevligt att kunna fånga litet egenhändigt odlad fisk. Men han hade fått överge det hela, trots minutiösa åtgärder och inhämtade kunskaper. Nu visste han miljöns begränsning, det var en lärdom om inte precis en läxa. Och helt förgäves hade företaget inte varit. För nu hade änder och svanar ibland setts simma i det grumliga vattnet med dess konstgjorda lerbotten. Barnen älskade det alla tre, särskilt Lauren, den yngsta, som skulle fylla tio år om blott fjorton dagar. Då skulle det bli kalas, det hade han lovat såväl flickan som sin hustru. Kanske att arbetarna skulle få vila litet den dagen, bomullsskörden borde ju vara i stort sett bärgad då. Men han hade inte bestämt sig.
Inte skulle han komma att bestämma sig i dag heller. Inte ens när han såg Lauren gå fram till den flinkt arbetande Mandy för att få veta varför denna satt och skalade potatis när det var kökspersonalens uppgift kunde han det. Han såg bara att Mandy var en hejare på potatisskalning och att Lauren tilltalade någon som hon inte borde tilltala utan att det var nödvändigt.
?Seså, du vet att du inte skall umgås med arbetarna.
Innan Mandy hade hunnit säga något i flickans ställe lyfte Gerald barnet högt i skyn. Hon pep av förtjusning, och sedan tävlade far och dotter om vem som skulle komma först till den stora eken. Som alltid lät Gerald avkomman vinna.
?Sisten tillbaka är en svarting! tjoade han.
Då plötsligt kom han av sig. Ögonen fastnade på den vagn som nu rörde sig genom allén i riktning mot huset. Doktorn var tidig som kalkylerat. Mandy hade skalat färdigt all potatis, det verkade som att händelserna ville gå hand i handske. Sådant uppskattade han.
Mottagandet blev hjärtligt. Så fort vagnen hade stannat innanför grindarna sprang husets herre fram, munter så att det både syntes och hördes.
?Alastair! Så roligt att se dig igen. Välkommen! Men varför tog du inte med dig hustrun?
?Lettie är ju på syföreningsmöte hela aftonen. Hon är ordförande i år, så hon kommer inte undan, är jag rädd.
?All heder åt er båda för det. Nu blir nog Charlotte besviken, men hon lär få en ny chans snart. Lauren fyller tio år den tjugoåttonde, ni är självfallet välkomna då. Ta gärna vovven med er också.
Ett bullrande skratt ekade över gården.
?Törs man det – här finns ju både barn och djur.
?Och arbetare, fyllde Lauren på med.
?Jo, dem kryllar det av överallt, skrockade mannen.
?Fast du får gärna hjälpa mig med att laga en av mina. Hon är värd det, det är vår flitiga och rådiga Mandy.
Mandy hörde vartenda ord eftersom hon befann sig mitt ute på framsidan med de nu tömda vattenbaljorna. Hon struntade i herrarnas prat, fann det säkrast så.
?Visa fossingen, Mandy!
Villigt sträckte hon fram den, det var en enkel sak då hon befann sig i sittställning på marken. Det var läkaren som måste böja sig, men inte heller han gjorde någon grimas.
?Jag behöver en skål med rent, kallt vatten, och några servetter om du har.
Precis samtidigt som han sade det fick Gerald syn på Bobby, där denne i sällskap med Leah kom bärandes på dukar till borden. Pojken stannade till när plantagens ägare ropade honom till sig, svarade ”Jag kommer om ett ögonblick”, varefter han lade vad han haft i famnen på bordet och överlät åt Leah att lägga textilierna i ordning.
Läkaren höll Mandys fot i ett vant, stadigt grepp, och gjorde det fortfarande när springpojken efter en snabb marsch lyckades överlämna vattenskålen utan att spilla ut så mycket som en droppe. Efter honom kom John-John med de efterfrågade servetterna. Bobby tyckte inte om att se blod, och skyndade därför åter till köket.
?Det kommer att svida, lilla damen, förklarade Geralds medicinutbildade vän, som lyckligtvis alltid hade sin läkarväska i vagnen.
Mandy nickade och bet ihop, som båda herrarna hade hoppats och räknat med. Men hon kunde inte hindra en och annan tår från att lämna ögonvrårna. Under tiden som arbetarkvinnans stortå rengjordes och syddes tog Leah hand om de färdigskalade potatisarna och bar in dem till den väntande kocken i köket. Hon skulle gärna ha velat se doktorn i arbete, men anade att hon bara skulle ha uppfattats som ett störande moment, och fanns det någon bland de svarta på gården som avskydde att bli sedd som en maskare så var det hon. Hon ägde inte en dagdrivares egenskaper, och stod inte ut med andra som visade upp sådana. Var syndaren vit så tittade hon bort, annars tog hon hämnd, på ett eller annat sätt.
Mandy förlänades ett enkelt bandage, och prövade sedan med att gå och stå. Det gick så där, men hon trodde att hon skulle reda sig, och tackade.
?Lilla Hon gör bäst i att vila foten till i morgon.
Den överlägsna klappen på axeln jämte tilltalet sade Mandy direkt att läkaren endast hade gjort sitt bästa därför att han hade en vän som bett honom om det. Han var ett proffs och hade handlat på rutin, var säkerligen rädd om sitt rykte som yrkesman. Tacksamheten hon kände var inte riktad mot honom själv, om han nu trodde det, utan mot den tursamhet som gjort att han skulle komma just i dag av alla dagar. Det var tillfälligheters eller högre makters spel som låg bakom miraklet. Fast även en svart arbetare måste väl ha tur någon gång, resonerade hon.
När familjen satte sig till bords med sin gäst förhöll arbetarna sig osynliga, med undantag av John-John, som rörde sig smidigt till och från bordet med först maträtter och senare punsch, kaffe, lemonad och dessert. Bobby hade blivit utsedd till assistent i köket. Trots allt vad Leah hade berättat om honom för Gauloin skulle pojken inte vinna något annat än uppskattning hos denne under kvällen.
När klockan närmade sig sjuslaget lyste kvällssolen över åkrar och fält, och den gamla dammen kom i fjärran att skimra som en nyputsad guldplåt för de hänförda åskådarna.
?Det är verkligen majestätiskt, kommenterade Charlotte. Jag får bara en sådan konstig känsla…
?Vad då för ”konstig känsla”, älskling?
?Att tiden är knapp på något sätt.
?Du oroar dig för intet. Men om du tänker på vår gamla damm, eller vad som är kvar av den, så försvinner den nog inte före halvsekelskiftet. Vi får i vilket fall njuta av vyn så länge vi har den.
Det halvsekelskifte som Charlottes make talade om låg bara två år framåt i tiden. Men han hade säkert rätt, hon motsatte sig inte hans förmodande. För övrigt hade han nästan alltid rätt i det han sade vad det än gällde, hon var övertygad om att det var så.
Detta var hennes man helt införstådd med, och han njöt av det. Hon kunde förstås inte rå för att en plötslig oro hade kommit över henne, vad som nu hade gett upphov till den, om det inte bara var något som hon hade fått höra. Måhända var det just det sällsamma kvällsskenet, som förvisso var en sevärdhet i sig, men som också gjorde att skuggor framträdde tydligare och kunde upplevas som längre.
?Min hustru låter känslorna styra henne ibland, sade Gerald till gästen.
?Så gör min fru med, så gör ju alla kvinnor, svarade denne. Det är naturligt och fint, tycker jag. Fru Charlotte skall känna sig stolt över denna själsliga skönhet. Vad vore vi människor utan den! Dåliga barnuppfostrare, skulle jag tro. Barn behöver både stränghet och ömhet. De som inte får rätt fostran blir som vilda djur. Det är bara att titta på svartingarna. Inte konstigt att hela Afrika är underutvecklat.
?Där sade du verkligen något. Du borde säga det till varenda kotte som vill låta arbetarna gå fritt. Det skulle bara bli kaos av alltsammans. Då är det bättre att de får göra något för sitt uppehälle, och att någon som förstår sig på saker och ting har koll på vad deras ungar gör.
?Jo, jag menar det. Det är en fröjd att se och höra era egna barn, Gerald. Lettie och jag har ju inte lyckats få några, så vi får glädjas åt era. Självklart skall vi komma på lilla Laurens kalas. Bara plikten inte kallar, så. Men Lettie kommer i alla händelser. Hon blir med all säkerhet förtjust. Och hon är mycket bättre än jag på att hitta lämpliga presenter.
Lauren satt intill sin äldste bror, åt alltjämt sakta på sin tårtbit och såg ut att drömma. Av hennes ansikte och blick att döma, så sträckte sig de drömmarna bortom alla horisonter, rent av ut i rymden, men det var bara som det såg ut, hon gjorde ofta så och hörde ändå vad folk sade. Sålunda kom hon att lystra uppmärksamt när hon hörde sin mors röst.
?Är du inte klar snart, min ängel?
Lauren skakade på huvudet och flinade busigt. Leendet befanns älskvärt av alla som såg det, även om det fanns ett omisskännligt trots i det också. Hon ville inte bli klar fort, för hon visste så väl att det var läggdags. När modern förklarade att klockan var halv nio sade det inte flickan så mycket egentligen då hon kategoriskt undvek att tänka på allt vad tim- och minutvisare hette, men att det var kväll hade inte undgått henne.
Just då såg man Mandy komma haltande över gården. Hon försökte att inte synas, men alla såg henne. Kvinnan hade hittat en kraftig pinne, eller om någon hade hittat den åt henne, som hon nu stödde sig på som om den hade varit en krycka. Med hjälp av den skulle hon få gå närmare femhundra meter till sin barack. Det såg ut som att hon skulle klara det. Ingen sade något, Gerald var väl förtrogen med Mandys envishet och ansåg sig inte ha något att bekymra sig över. Hon skulle återvända till sina sysslor i ottan som vanligt.
Till slut hade Lauren ätit upp sin tårtbit. Mätt och belåten gled hon ned från stolen och tog sin mors väntande varma hand.
?Säg nu god natt till Herr doktorn, far och dina bröder. Leah får berätta en saga för dig i kväll.
?Evan då?
?Evan är ju tolv år. Han får vara uppe två timmar till. Och för resten har han slutat lyssna på sagor. Han vill bara höra om äventyr, och det tror jag inte att Leah kan så bra.
Gregory var sexton, honom frågade Lauren inte om. För henne var han lika stor som en vuxen. Inte hjälpte det sedan att klaga inför Leah orättvisan i att Evan skulle få sitta uppe två timmar längre. Leah skakade bara leende på huvudet och sade något tröstande om prinsessor och skönhetssömn, som Lauren med ett barns känsla för logik inte begrep ett ord av. För henne framstod det som en omöjlighet att hon skulle bli vacker av sömn, och det sade hon rent ut.
?Nu skall lilla Lauren vara snäll, så skall Leah berätta om en prinsessa i Afrika som sov så mycket att hon blev alldeles blond och vit. Och inte nog med att hon blev det. Hennes naglar blev gyllene, håret växte på längden, och alla unga män som såg henne blev förälskade. Så vacker kan man alltså bli.
?Det tror jag inte på.
?Jaså, varför inte det då?
?För pappa har sagt till mamma att hon är den vackraste som finns, och hon är lika mörkhårig som jag, och hennes naglar är inte gyllene alls. Och så hade hon bara fyra friare förutom pappa. Ändå säger han att det är mycket. Hur skulle det då ha blivit om alla som såg henne hade blivit kära. Det skulle inte ha gått, förstår Leah väl! Jag vill inte att Leah berättar den där dumma sagan, den kan aldrig vara sann.
?Jaha. Vad vill Lilla fröken höra istället?
?En vaggvisa bara. Ta den om giraffen och elefanten, den tycker jag om.
?Frökens vilja är min lag.
Medan Leah sjöng vandrade nattmolnen in över Alabama. De var tjocka och förebådade regn, kanske till och med åska. Charlotte tände hänglyktorna, och drack sedan punsch med herrarna inklusive sina båda söner. Maken och vännen rökte varsin fet cigarr. Oset från dessa var kraftig. Hon gillade den inte, kunde nätt och jämnt stå ut med den. Lyckligtvis bad aldrig Evan eller Gregory att få prova på. Ingen försökte heller truga dem, vilket var ännu bättre.
Kanske skulle pojkarna aldrig lägga sig till med ovanan, fast gudarna visste hur det skulle bli med den saken när de blev gamla nog att utbilda sig. De skulle ju få studiekamrater. Redan nu hade Gregory visat intresse för det militära, och om han blev officer skulle han hamna i ett sällskap där varje karl med självaktning ansågs behöva ha en ask med cigarrer ståendes på sitt skrivbord, såväl på sitt kontor som hemma. De hade också skägg och mustascher allihop. Hon hade extremt svårt att föreställa sig sina pojkar som skäggiga farbröder bolmandes på varsin cigarr. Hennes Gerald hade åtminstone aldrig lagt sig till med skägg.
Alastair McCulloch bar förvisso skägg, men det var kort och välvårdat. Hon tyckte att det gav honom viss pondus, och gissade att det var därför som han hade odlat det. Det var nästan att hon inte kunde tänka sig det bekanta ansiktet utan detta ansade gråsprängda skägg, det hade blivit som en bekant i sig. Likväl kom hon ihåg hur han hade sett ut femton år tidigare när han hade öppnat sin praktik. Då hade han varit nygift och fortfarande ung. Både han och hans fru Letitia hade förefallit som någonting nytt och friskt, någonting som länge hade varit efterlängtat. Fru Letitia, oftare kallad Lettie, var ändå född och uppvuxen på orten, medan hennes man kom från Kentucky. Så hade de blivit etablerade, det hade gått snabbt, och lika snabbt hade de blivit medelålders. Det var nästan tragiskt, men det låg något tryggt i det också. Ett pålitligare par än läkaren och hans Lettie fanns knappast.
Han hade gjort ett gott jobb med Mandy, fastän hon bara var en arbetare som säkert hade kunnat ersättas med någon annan i värsta fall. Charlotte log omedvetet när hon tänkte på det och det faktum att det inte var Leah som hade slagit i tån på det sättet. Med en konvalescent Leah skulle allt ha blivit mycket svårare, hon var ju den som hade koll på förråd och allting. Mandy var lojal, men var bara prövad för enklare sysslor, hon var ingen att räkna med när det kom till saker som hushållning och ordning och reda. Sådant som krävde nypor och framåtanda. Gerald kunde inte vara överallt, inte ens i sitt eget hus, och även hans hustru kunde behöva göra annat än övervaka vad inomhuspersonalen gjorde. Som att resa till staden och träffa väninnor, vilket hon nu för tiden endast hann göra någon gång per månad.
Det sista berodde inte så litet på Lauren, som var en vild och egensinnig flicka – fylld av upptåg och energi, mycket mer än vad som kunde anses tillbörligt för en flicka. Bland annat hade hon tjatat om att få en egen häst att rida på, något som hennes far hade sagt tvärt nej till. Gården hade ett tiotal fina riddjur, men Lauren skulle inte få sätta sig på något av dem så länge han levde. Ja, han hade uttryckt sig just så. Och fått stöd och medhåll från Leah för det. Han brukade inte uppskatta en arbetares synpunkter på hur han tänkte, men den här gången hade han gjort det. Ty precis som sin fru trodde han att Lauren och Leah var de bästa vänner.
I Leahs huvud fungerade det på samma sätt. Ordning i stugan samt unga Laurens kärlek. Hon behandlade Lauren som en ögonsten, viss om att det var vad som förväntades. Därför kunde hon aldrig få nog av att säga snälla saker till henne.
Lauren förstod att hon precis som sina föräldrar hade makt över Leah, att Leah inte kunde säga vad som helst till henne, och att hon om hon hade velat det skulle ha kunnat driva kvinnan till vansinne utan att ha fått bassning för det. Den enda som skulle ha fått lida för en sådan djävulsk idé var offret.
Detta gjorde förstås att Leah måste vara försiktig med vad hon sade så att några sådana tankar inte uppstod hos flickan, och det trivdes kvinnan inte väl med. Men spelets regler kunde hon utan och innan, hon hade som Bobby fått inse hur de kunde drabba dem som inte tog dessa i akt. Nu hade hon sakta men säkert gjort sig själv till en joker i leken, det var för sent att vända om, och inte önskade hon det heller.
Vänner? Inte om Lauren fick bestämma. Hon tyckte mycket mer om Bobby och Mandy, dessa snälla, okomplicerade själar som aldrig ställde några villkor för sina medmänniskor, och naturligtvis inte hade rätt att göra det heller. Att en sådan sak inte tycktes bekymra dem själva gjorde att flickan verkligen kunde uppskatta dem som vänner. Deras inneboende ärlighet, och den yngres leklystenhet, tilltalade henne. Hennes far hade sagt att Bobby var för stor att leka, men det verkade inte som att Bobby förstod det själv. Ett tu tre kunde det komma att stå honom dyrt, men så långt tänkte inte Lauren. Hon kunde inte förstå varför hon inte fick leka med honom. Han var förvisso bara något år yngre än Evan, men om hon någon gång jämförde pojkarna med varandra skulle hon finna att de var olika som natt och dag. Evan ville framstå som äldre än han var, Bobby brydde sig inte alls om ålder hit och dit, och hade han kunnat slippa från sina plikter skulle han gärna ha gjort det. Alla dessa omöjligheter tillsammans gjorde att Lauren inte hade någon officiell lekkamrat. Bröderna ansågs och ansåg sig själva vara för gamla. Leahs godnattsagor och vaggvisor var en klen tröst för den avsaknaden, men de var trots allt något. Möjligen var det av den orsaken som Lauren aldrig fick infallet att busa med kvinnan.
Istället blev det bröderna som fick känna av hennes fantasirikedom. Så sent som under den föregående veckan hade Evan funnit en fastsydd sidenrosett på sin finaste skjorta, och veckan dessförinnan hade Gregory upptäckt att han hade en koloni med grodor i sin säng. Gregory hade skrattat åt hysset, medan Evan hade tjutit högt över rosetten. Bröderna var olika sinsemellan såväl i ålder som temperament.
Gerald lade sig sällan i dotterns små upptåg. Han tyckte för övrigt att Evan var en lipsill som kunde behöva en minnesbeta. Vad var då en ovälkommen rosett i sammanhanget – just ingenting, menade han. Det var hans fru som fick förmana deras dotter. Leah vågade inte av rädsla för att ådra sig Laurens vrede. Lauren som så sällan blev arg. Men Leah visste ju sin plats, även om hon ansåg sig som förmer än övriga arbetare på gården.
Lauren kunde drista sig till att busa med gäster också. Alastair McCulloch, emellertid, lyckades under kvällen undslippa hennes små bravader. Föräldrarna hade förutsett att något skulle hända om hon placerades för nära honom, och vid niotiden begav han sig hemåt., genom den långa allén som nu var minst sagt mörk, troligen inte anandes vad han hade gått miste om. Lauren hörde klappret från hästhovarna från sitt rum, då hade Leah lämnat rummet sedan några minuter i tron att flickan sov.
Vem ville sova när det hände något på gården. Lauren låg ofta länge och tänkte innan hon somnade, och hade det då varit någon på besök måste hon bearbeta sina tankar än längre. Det tog oftast lång tid för henne att få ögonlocken tunga. Så vaknade hon för det mesta sist av alla också, detta till Mandys och Leahs tysta förtret, de ville ju att barnkammaren skulle bli städad och Laurens säng bäddad i samma veva som resten av husets sovrum vädrades ur och snyggades till. Det lyckades nästan aldrig, ty det var Lauren som bestämde när någon ur personalen fick gå in i hennes rum. När de väl fick lov var vanligen allt redan iordningställt i brödernas respektive rum, medan sakerna låg huller om buller inne i Laurens. Pojkarna ansåg sig båda ha vuxit ur barnskorna. Tiotimmarssömn var ingenting för dem, menade de själva, helt okunniga om att deras lillasyster långt ifrån hade sovit några tio timmar som de trodde när en ny dag randades.
En gång hade Mandy blivit vittne till hur matmoderns knähund Cinder på eget bevåg hade smitit in bakom den slarvigt tillskjutna dörren till Laurens rum när flickan alltjämt låg och sov. Efter någon minut hade städerskan hört skratt inifrån rummet. Det livliga djuret hade lyckats väcka Lauren och göra henne på gott humör direkt. Efter den morgonen hade Cinder väckt Lauren så fort solen hade gått upp varje dygn – tills Leah en dag vid just den tiden hade kommit på Mandy med att placera hunden utanför kammardörren, öppna densamma på glänt och tassa iväg snabbt som ögat.
Det hade blivit en rapport, inte till husbonden utan till Charlotte, då det var hon som styrde hushållet och det ju var hennes hund. Sedan hade Charlotte gett Mandy en muntlig tillrättavisning, dock inte straffat henne mer än med ett förödmjukande ”Du är en sådan dum svarting!”, sedan hade det inte varit mer med det. Och Lauren hade återfallit i sin vana att ta långa sovmorgnar.
Det var ingen som tänkte på det nu, inte ens Mandy, och definitivt inte Lauren. Men kanske att Cinder gjorde det, i alla fall sprang hunden gärna efter Mandy numera när denna skulle arbeta. Detta till Leahs irritation. Men hunden följde åtminstone inte med henne ända till baljorna i tvättstugan.
Det gjorde ingen annan heller utan ett reellt ärende. Dit måste man vara betrodd för att få gå, då den andra byggnadshalvan härbärgerade både matförråd och vinhyllor, vars flaskor noggrant inventerades varje månad. Så pass betrodd var Mandy att hon hade tillträde till tvätterihalvan.
Att arbeta där var annars ingen avundsvärd uppgift, men det var en av hennes huvudsysslor. Minst tre dagar i veckan var hon och två arbetare till tvungna att ställa sig där inne, och gnugga och gno. Blev tvätten inte ren vankades det stryk, så det ville till att man var noggrann. Det var ett slitjobb som Leah aldrig behövde utföra, däremot var kvinnan med vid vin- och livsmedelsinventeringarna. Hennes hökögon kom väl till pass i det arbetet, makarna Popley ansåg sig behöva någon som var nitisk. Ofta tog hon under inventeringsdagarna även en lov förbi tvättutrymmet – för att förvissa sig om att alla som skulle vara där verkligen var på plats, som om hon hade varit en förman. Detta hade skapat förbittring bland arbetarna, och det pratades i hemlighet om att göra något åt henne.
Mandy hade hört ryktet, det hade alla arbetare, kanske till och med de mycket unga. Om någon av de vita människorna hade gjort det, så hade ingen avslöjat det. Ett rykte var ändå bara ett rykte, det var inte säkert att man skulle tro på det. Ty vem skulle ha kunnat utföra en dylik komplott med någon som förmannen Williams så nära som på gångavstånd. Han skulle ha gjort slarvsylta av den som försökte, och kollegan Roscoe skulle säkert lika litet som han ha visat något förbarmande. Likväl var ryktet obehagligt för Mandy, och hon tänkte att hon kanske borde varna Leah. Å andra sidan hade förmodligen Leah hört det hon också, och knyckte i så fall på axlarna åt det, ty hon gick på som hon alltid hade gjort. Det fanns ingenting som tydde på att hon skulle känna sig nervös därför att hon kanske var hotad.
Mandy haltade alltjämt, även om svullnaden hade gått ned. Hon hade behållit den primitiva käpp som hon hade haft den oförfalskade turen att hitta under gårdagen. Den underlättade väsentligt halvkilometerspromenaden från bostaden, vanligen kallad för stuga fastän den mer liknade en liten barack, till arbetsstället.
Manbyggnadens veranda hade fått en totalöversyn under gårdagseftermiddagen. Målarfärgen hade nu torkat, och någon uppstickande planka som förstörde skönhetsintrycket och äventyrade säkerheten fanns där inte längre. Tebordet som alltid brukade stå intill husväggen under de varma månaderna hade ställts tillbaka till sin givna plats. Gångplankorna var numera ljusgråa istället för vita, vilket gjorde att verandan såg mer skuggrik ut än den var. Och så åstadkom den nya nyansen visst djup. Möblerna var helvita, och framhävdes bättre av den kontrast som hade skapats.
Cinder sprang rastlöst fram och åter nedanför den breda trätrappan. Han gläfste på hundars vis och var allmänt sprallig. Det var som om han inte riktigt kände igen sig bara därför att husets framsida hade fått sig ett ansiktslyft. Mandy tog ingen notis om honom, och hade hon gjort det skulle det inte ha förändrat någonting. Den lilla knähunden var mer älskad av herrskapet än de mest uppskattade av arbetarna någonsin kunde bli. Det var förstås allmänt känt, och det förväntades att arbetarna samtliga skulle strunta i krabaten, så länge han inte svävade i någon fara, vill säga, vad nu den skulle ha bestått i. Den enda som Mandy kunde komma på var de två biffar till vakthundar, som Williams hade som extrauppgift att utfodra och motionera. Han var en av få på gården som inte visade någon fruktan för bestarna. Hon såg honom komma gående i fjärran mot bomullsfälten till. Hans steg var en jättes kliv som alltid, och hans näsa pekade framåt, vilket gjorde att han inte lade märke till Mandys rysningar.
Hon skyndade mot husets bakdörr och in genom densamma, men om hon någonsin trott att någon lättnad för vad fruktan framfödde skulle lindras skingrades det hoppet omedelbart när hon steg över tröskeln. För nu kom Leah genast emot henne med brinnande ögon och skrek åt henne att kasta ut ”den fördömda pinnen”. Mandy vågade inte annat än lyda, men hon kastade inte ut sin upphittade stödkäpp, utan lade den försiktigt intill husväggen som den dyrbarhet hon ansåg att den var, och där ingen människa skulle snava över den. När hon sedan stapplade iväg mot skurhinkarna hejdade Leah henne med ett milt hånskratt.
?Så du hade alltså tänkt dansa omkring med svabben som en halt lotta, och välta ut vattnet också kanske? Du är världens dummaste människa, tror jag bestämt. Hur som helst, frun låter dig i sin storsinthet utföra kökssysslor den här veckan. Det är mer än du förtjänar, bara så du vet. Ja, du hör rätt. Det blir inget rantande med tvättkorgar heller. Men om du inte blir frisk den här veckan åker du ut på fälten.
Fälten. Det ville svartna för Mandys ögon när hon hörde vad Leah berättade. Säkert ljög kvinnan inte, och lika säkert var det inte frun utan Gerald som hade funderat ut det. En skadad tå skulle inte hindra någon från att böja sig för att plocka eller lyfta fulla korgar, den gjorde det bara mödosamt att förflytta sig till fots. Det var väl så han tänkte. Men att han gav henne en vecka att bli återställd var kanske bra nog. Hur många som hon skulle ha fått den chansen, förmodligen inte många. Det snurrade av tankar i Mandys huvud. Ängslan, skräck, kampvilja, sorg, hopp, förtvivlan – allt blandades med en nästan absurd glädje över att få arbeta i köket åtminstone tills veckan var över.
Mäster Gauloin satt vid kökspersonalens matbord när hon kom in. Han såg henne knappt, nickade bara som hastigast och tecknade åt henne att slå sig ned. Sedan sade han ingenting på en stund. Han satt med en penna i handen och ett skrivpapper framför sig som vilade på bordet. Sedan hörde hon honom sucka lätt och prata för sig själv.
?Lök, vitlök, potatis, tomater, grillsås… hmm. Plommon blir väl bra. Och så ägg och socker till desserten. Källvatten med gurka och citroner istället för vin. Perfekt.
Efter några minuter reste sig mannen från stolen och gick och ställde sig att plocka i hyllan med kryddburkar, alltmedan Mandy följde varje hans rörelse med blicken. Hon varken ville eller vågade störa kocken när denne koncentrerade sig på vilka ingredienser som skulle användas till herrskapets middag. När Bobby kom in i köket med sina vanliga bullriga barnasteg lämnade Gauloin papperet som han hade haft på bordet till honom, och så försvann pojken ut samma väg som han kommit, men skulle snart vara tillbaka. Nu, äntligen, betedde sig Gauloin som att Mandy existerade.
?Mandy får förlåta, sade han, men det här måste göras nästan varenda morgon, annars blir det ingen middag för vår husbonde. Oftast är det något som måste inhandlas. Mandy kan börja med att ta hand om disken från gårdagens middag. Var försiktig så att ingenting faller i golvet. Varenda assiett, vartenda glas, räknas vid inventeringen, och Mandy vet vem som har ansvaret för den.
Allt var redan avsköljt, åtminstone hjälpligt. Hon förmodade att det var Bobby som hade gjort det, och att det hade gjorts alls var som hon anade en rutinåtgärd. Vilken kock skulle stå ut med odörer i sitt kök. Nej, fräscht måste det vara, så att den rätta inspirationen infann sig. Medan Mandy diskade torkade Bobby det som var färdigdiskat och ställde det med god känsla för såväl ordning som balans på en rullvagn. Hon förstod att han hade gjort det förr. Många gånger. Det förvånade henne att denne tämligen livlige unge man ägde förmågan att ställa saker på det sätt han gjorde. En vuxen kunde aldrig ha gjort det bättre, inte hon själv heller. Herr Gauloin måste ha fått tjata för att denna ordning skulle uppstå, men nödvändigheten av försiktighet måste Bobby ha varit införstådd med från början, annars skulle krossolyckan ha varit ett faktum för länge sedan. Mandy var glad över att slippa momentet med att rulla ut porslinet och ställa in det i skåpet samt kanske bli kritiskt granskad på kuppen. Leah litade man på på ett annat sätt. Av bara det skälet var det bättre att hon fick göra det.
När allt var diskat och avtorkat stod Leah redan beredd. Hon nickade nöjd mot husets kock och tog rullvagnen till rummet där servisen förvarades. Hon lät sig föga störas av att Cinder kom farande genom hallen, uppspelt av något eller någon. Det visade sig vara Evan, som hade fått ett anfall av leklust och helt enkelt inte kunde avhålla sig från att busa med husdjuret. Han stoppades sedermera av sin far.
?Ut med er båda två! röt denne.
Gerald var redan irriterad. Kusken med den arbetare som skulle sköta inköpet för dagen hade blivit försenad, fått risbastu, och så hade hela ekipaget kommit iväg sent. Nu såg husbonden att den lätt inkompetenta vikarien för Mandy hade fått tvättningen av hallgolvet omintetgjord av fyra smutsiga små tassar dessutom. Hade hon inte varit så långsam skulle skadan kanske inte ha blivit så stor. Nu fick hon göra om golvtvätten hel och hållen, och det i sin tur gjorde att herrn och frun i huset precis som alla andra skulle behöva gå omvägar för att komma från det ena hörnet av byggnaden till det andra.
Det var en sann förbannelse att Mandy hade gjort sig illa. Alla förlorade på det, för nu var de genom den utvalda vikarien en plockare mindre ute på det södra fältet, där Roscoe basade. Roscoe skulle tvingas att ta i med hårdhandskar för att få plockningen utförd på samma tid som när man var fulltalig, kanske förlänga arbetsdagen. Det var bara det att en arbetsdag på fälten inte kunde förlängas hur mycket som helst. Timmarnas olikhet kunde ingen människa, inte arbetarna heller, göra något åt.
På eftermiddagen dök Geralds vän Alastair upp på nytt, som lovat. Det var fortfarande ljust ute, så han kunde se om Mandys fot utan något problem, och snart konstatera att ett dygns vila hade gjort underverk. Trots hackets djup syntes inga tecken på inflammation vare sig i såret eller köttet runt omkring.
?Det läker fint, sade han, Lilla damen kommer att vara som ny inom några dagar.
?Tack, snälla doktorn.
?Tacka din husbonde för det. Han sätter värde på dig.
?Jag inser det. Tack, husbond.
Gerald hade återfått något av sitt goda humör. Kanske skulle han kunna ta Mandy från köket redan innan veckan var över, då skulle mycket vara vunnet. Vad Mandy själv tänkte om det var egalt i hans värld, att Leah inte ville ha henne tillbaka i salarna struntade han likaså blankt i. De var båda hans egendom och hade bara att göra som de blev tillsagda.
Alastair stannade på eftermiddagste. Eftermiddagen i fråga var svalare än gårdagen. Himlen hade prytts med insvepande stackmoln, vilka snabbt gled förbi med den lätta blåsten. Det var ett perfekt väder för bomullsplockning, menade läkaren, där han skrattande lyfte sin kopp med ena handen samtidigt som han försökte föra sitt sconesbröd till munnen med den andra. Efter någon sekund kom han plötsligt på att han försökte göra två saker på en gång samt att han bara hade ett gap. Han lade åter sconesbrödet på fatet och drack sakta två klunkar välsmakande te ur koppen.
?Säg mig, sade han, vad önskar er förtjusande dotter som födelsedagspresent? Det har ni inte berättat, men något måste hon väl ha sagt?
Evan visste besked:
?En kuse, herr doktorn. Hon vill åka häst, säger hon.
Och så for han ut i ett skratt som resulterade i att båda hans ojämna tandrader syntes som solar i hans rosenröda ansikte. Hans far såg generad ut, men läkaren var road. Busungar i huset, påstod denne, hade han saknat ända sedan han flyttat in i sin stora bostad med sin hustru. Hans ögon blev drömmande och likväl förunderligt klara på något sätt, ungefär som när en räv får syn på en betande ouppmärksam harpalt och förbereder sig på språng. Evan insåg att hans skämtlynne hade fallit i god jord hos gästen, och såg både nöjd och triumferande ut. Gerald Popley var emellertid en mycket bestämd man. Ingen häst till Lauren, inte ens på skämt.
?Du borde veta bättre än att säga som du gör. Hon är din lillasyster. Tänk om hon skulle slå ihjäl sig. En leksakshäst av något slag må förstås vara hänt.
?Det skulle bara påminna henne om vad hon verkligen önskar sig, invände Evan.
?Du kan ha rätt där, min son. Lottlös lär hon emellertid inte bli: Hon kommer att få en ny, vacker klänning av oss och en modelldocka från Paris, samt en alldeles egen liten porslinsservis. Hennes kusin kommer att gästa oss under ett par månader när min syster och hennes man reser till Europa, det blir ytterligare en trevlig överraskning för henne. Att hon får ha Ernestine här som lekkamrat. Det är mycket välkommet. De kommer att kunna ha egna små tebjudningar om dagarna. Jag har pratat med Leah om det. Hon är förtjust över idén och vill gärna hjälpa till.
?En liten häst, då? envisades Evan.
?Hur liten då? Ett föl?
Gerald lät ironisk, och var det också. Det som hade börjat som ett halvlustigt infall från sonens sida hade nu blivit debatt, och den ville han få slut på. Han hade hoppats att tonfallet skulle räcka för att Evan skulle känna sig dum och tystna. Då kom vännen plötsligt med ett oväntat förslag.
?Vad sägs om en liten fin ponny? En av mina före detta patienter föder upp en särskilt småvuxen ras. Det är lugna, trevliga djur, otroligt näpna. De duger bara för barn att rida på, så små är de. Hon kan inte slå ihjäl sig om hon rider en sådan.
Förslaget kom kvickt som en meteor genom luften och landade som en slocknad fyrverkeriraket i Geralds medvetande. Han måste fundera i närmare trettio sekunder för att ta in det han hörde, och hann tänka tusen tankar under den tiden. Till slut sade han:
?Hm. Det låter faktiskt intressant. Och mycket generöst. Nåväl, ge mig adressen, så åker jag dit och bildar mig en uppfattning. Evan, du skall nu lova mig två saker: Den första är att inte väcka några förhoppningar hos Lauren om att hon kan komma att få en ponny, den andra är att du hjälper henne med den på alla sätt om det blir verklighet av det hela.
?Jag lovar. Tack, far!
Du milde, tänkte Gerald när Alastair hade åkt. Skall det bli en häst i alla fall? Rackarns Evan, bara han verkligen tar sitt ansvar, för någon så liten som Lauren kan man inte begära för mycket av.
Eller kunde man det? Han var inte säker, och inte skulle det löna sig att grubbla över det, barn var barn och människor olika. Men Evan var inget barn längre, snarare en ungdom även om hans ringa ålder titt som tätt gjorde sig påmind. När Gerald berättade om läkarens förslag för sin hustru blev denna minst lika betänksam. En flicka på en häst, det lät vanskligt. Och damsadel skulle naturligtvis bli för farligt, flickan skulle ramla ur den säkert som amen i kyrkan. Och lorta ned sig. Det innebar att hon skulle behöva särskilda ridkläder, så anständiga som möjligt förstås, ty om hon skulle rida måste det bli på samma sätt som en karl. Något slags kjol och jacka av oömt material måste införskaffas. Det gick nog att få uppsytt. Och det hela måste hållas inom familjen. Endast gårdsplanen kunde komma i fråga för barnet att rida på. Men ändå.
?Jag håller helt med dig, min kära. I morgon förmiddag är jag den som åker till det där stallet och ser vad som finns. Om djuren är så småväxta som Alastair säger så borde det inte föreligga någon fara. Värre blir det med vad folk skall säga. Men hon är för liten att balansera i en damsadel, oavsett riddjurets mankhöjd. Alternativet kan bli att hon får ha hästen men inte rida den.
?Det är väl ett alldeles utmärkt alternativ, sade Charlotte. Hon längtar nog bara efter sällskap. Även om Ernestine kommer, så stannar hon ju inte för alltid. De kan promenera med ponnyn längs ägorna och glädjas åt den bara.
?Om hon skall vistas utomhus med djuret skall Evan vara med, det är ett villkor. Om hon sitter på dess rygg skall han gå intill och leda.
Omsider bestämde sig makarna Popley för att låta sy upp riktiga ridkläder av samma modell som pojkar använde åt dottern. Det innebar att hon även skulle bära ridbyxor. Att grensla en hästrygg med en kjol skulle ha varit alltför opraktiskt – och uppseendeväckande. Instruktionerna för var hon fick bära sina nya ridkläder skulle bli stränga, men paret anade att hon skulle acceptera dem utan invändningar. Evan skulle få öva sig på att ta ansvar. Nu återstod bara att hitta ett lämpligt djur.

Kapitel 11

Den följande lördagskvällen var allt som vanligt. Alla var lediga, och vid Gerson Manor märktes det mer än väl. Det vill säga, det var väldigt få som kallade Gerson Manor för vad det egentligen hette. De herrar som besökte huset pratade hellre om Madam, utan att ens nämna förnamnet Ilse. Ställets verksamhet hade för alla involverade en avgörande fördel i dess avsidesläge, och för dem som inte kände till vad som pågick vid den gamla gården var den bara en övergiven byggnad i periferin, om dess existens över huvud taget var känd. Det var till Madam som traktens festprissar begav sig när de hade pengar. Som om hon skulle ha varit själva huset. Det hade blivit något av en vana, nästan status, för vissa att bege sig dit, det var mest unga män som inte var etablerade än och man kunde undra vad det skulle bli av när de väl började nå mognare ålder.
Den saken bekymrade föga de nöjeslystna herrarna. Kunde de inte avancera vidare på orten där de hade sin utkomst återstod alltid armén. Sin bestämdhet hade de med sig, många var starka diversearbetare och skulle om de fick idén att ta värvning bli bra soldater. Armén rekryterade dem gärna eftersom de var fysiskt friska allihop och för det mesta psykiskt också. Det, och ett par ingående samtal med den sällan hemmavarande Gregory, hade fått tankarna i rullning hos Roscoe.
Därför var det fint att bolla framtiden med Silver, hon fördömde inte, var bara trevlig och närvarande. De var numera goda vänner, även om detta måste förbli en hemlighet dem emellan. Det var bara henne av alla Madams flickor han ville träffa, och om hon var upptagen när han kom – vilket hände – inväntade han snällt sin tur, detta till Williams förnöjelse. Hade kollegan möjligtvis gått och blivit kär? ”Då skulle du må, va’!” var det enda som Williams fick till svar på dylika frågor, och sådana svar dög alltid åt den mannen, han använde sig ofta av liknande fraser själv för att få någonting som någon annan sagt att framstå som övermåttan dumt, utan att behöva rabbla upp en ren lögn alternativt hela sanningen.
Silver visste inte riktigt vad hon skulle tro om den uppsyn hon mötte just denna afton. En sådan förtvivlan var ovanlig bland besökarna. Att lugna en buse och rädda omvärlden från en uppblossad vrede hade hon vana av, men att försöka prata någon till rätta när hon inte ens förstod vad som var fel kunde hon inte. Hon måste lirka det ur pennsylvaniern, utan att verka för nyfiken. Litet rom kunde kanske få hans hämningar att släppa i någon mån. Han tackade vänligt och tog genast en klunk. Sedan kom det, av sig självt tycktes det, som en fors han inte kunde styra eftersom romklunken hade öppnat luckan till en fördämning.
?Jag älskar en flicka. Hon älskar inte mig. Hon kan inte älska mig.
Silver såg plirande på sin rumsgäst.
?Kan inte eller får inte?
?Både och. Hon är gift, men hon kan inte älska honom heller. Det vet jag, för jag har sett henne tillsammans med en annan flicka. Det var inte så allvarligt det de gjorde, men för mig var det tydligt. Grace, vad skall jag ta mig till? Jag funderar allvarligt på att gå in i armén, bara lämna allt och försvinna.
?Du bör tänka över det, för när du väl har gått med blir det ett brott att lämna den utan att det har godkänts av överordnade. Blir det krig så kommer du att få avslag om du är frisk. Och du kan bli dödad.
?Allt det där har jag tänkt på. Men det finns ju bara en armé. Vem skulle den kriga mot?
?Sig själv.
?”Sig själv”?
?Ja, sig själv. När fötterna inte gör som huvudet vill, när den vänstra handen struntar i vad den högra gör, när det ena ögat ser si och det andra så, kommer hela kroppen att befinna sig i konflikt. De olika delarna kommer att bekämpa varandra.
?Världens undergång, det är den du menar.
?Ja, tänk att vi alltid skall prata om den.
På något sätt var det lustigt. Om Roscoe hade varit någon annan, Williams till exempel, skulle han ha kunnat le åt det absurda i situationen. En ung man som pratade övergripande politik och soldatliv med en nattfjäril och tog emot råd av densamma. Det var absurt. Men kunde han hjälpa att Silver var en klok kvinna, kunde han rå för att det inte fanns någon annan vettig person tillgänglig att älta ämnena med.
Hon var idealisk att anförtro sig åt, paradoxalt nog just på grund av sitt yrke. Knappt någon torde vara så van som en yrkesutövare av hennes slag kunde bli i konsten att bevara hemligheter. Hon skulle inte säga något, det var lika visst som att han själv inte skulle yppa hennes rätta tilltalsnamn när han hade gått ut från kammaren.
Hennes leende var godmodigt och snällt, inte övermodigt, överseende eller över på något annat sätt heller. Han kände sig trygg där han halvlåg och pratade, nöjd över hennes ostressade personlighet. Likadant var det med den enkla, lantliga inredningen i rummet. Enligt Williams kunde kvinnor som sålde sig ta emot i allt från pompösa lyxsviter – det hade mannen säkert ingen egen erfarenhet av – till praktiskt taget gamla skjul, under eländiga former. Det sista hade Williams kanske upplevt, men i så fall måste han ha varit rejält onykter vid tillfället. Han ville ha det bekvämt med riktiga sängar och närhet till baren. Vem ville för övrigt inte det. Två lyssnande öron var det mindre noga med, där var de rejält olika.
Världens undergång, repeterade Roscoe i sitt inre. Vad betydde det egentligen. Marken skulle nog inte försvinna under fötterna, och han kunde inte tro att allt liv skulle utplånas i en handvändning, det gjorde det förmodligen inte ens på ett slagfält. Det var inte en sådan undergång som Silver menade. Egentligen förstod han exakt vad hon menade. Vad hon själv skulle göra när världen, det vill säga södern, hade förändrats så mycket att vissa säkert skulle anse det som en undergång, kunde man undra. Otroligt nog hade hon tänkt över det, och hon berättade det gärna.
?Jag vill stå på scenen, med siden och smycken på mig, och glittra för en uppskattande publik. Jag kan sjunga, ser du, som en riktig ängel, samt läsa både bokstäver och noter. Du förstår, på min framlidne husbondes tid, när allt var som det skulle med verksamhet och ekonomi, ville herrskapet att en grupp av deras arbetare skulle ägna en del av arbetsdagen åt musik. De testade vår kapacitet, en efter en, tills de hade bestämt sig. Jag fick sjunga, och tre av pojkarna fick lära sig varsitt instrument, så att de kunde ackompanjera mig. Det var ett avundsvärt uppdrag.
?Tror jag det. Men vilka var publiken?
?Det var vita människor, folk från deras egen samhällsklass. Vi sjöng och spelade på fester som herrskapet hade. Det blev ett uppskattat inslag, vi fick till och med applåder. Ibland uppträdde vi för bara herrskapet när de fick lust att lyssna. Åter ibland lånade de ut oss när någon bekant behövde gratis underhållning till sitt kalas. Vi blev duktiga med tiden, fick till slut äran att uppträda på en flodbåt en gång. Fast då klagade några tanter och farbröder, så det blev verkligen bara en gång.
?Det är ju en sådan värld vi lever i. Beklagar. Vad hände med er orkester då?
?De blev sålda allihop. Jag har ingen kontakt med dem i dag. De sliter väl på fälten nu och får sina fina musikfingrar förstörda. Ett förfärligt slöseri med mänsklig begåvning är det allt. Självfallet saknar jag killarna.
Plötsligt skymtade vemod i de mörka ögonen, men det varade bara i en bråkdels sekund. Likväl hann Roscoe uppfatta det. Hon sörjer, tänkte han.
Han drack sakta ur romglaset, njöt som en prins av den goda smaken. När allt till sist var urdrucket var hans besökstid ute. Romglaset hade visat sig fungera som ett timglas, och själv kunde han konstatera att det fanns en inneboende pålitlighet i tingen som han tidigare inte hade anat.
Väl ute ur rummet steg Roscoe med snabba steg nedför trappan för att se om Williams möjligen hade kommit, i så fall stod denne kanske vid baren och försökte bestämma sig för om han skulle följa med någon av flickorna på stället till hennes arbetsrum. Om det verkligen var det han gjorde skulle han förbli osynlig i minst en timme. Å andra sidan, vad var en timme av livet mer än en flugfjärt. Den tiden kunde Roscoe gärna vänta – men han visste ju inte om karln var där. De hade inte pratat om att gå hit den här lördagen. Att han själv hade begett sig till stället just i dag var ett infall.
Han ville inte rida tillbaka i mörkret alldeles ensam, och då var han ändå inte mörkrädd. Det var inte det. Vägen bortom stigen var en möjlig flyktväg för arbetare på rymmen, han hade reflekterat över det många gånger. Hittills hade han inte stött på någon, men det betydde måhända bara att han inte hade sett dem. Vad som helst kunde ligga och trycka bland buskarna på båda sidor om den ensliga vägen, djur som människor. Båda sorterna kunde vara utom sig av hunger eller bara desperation. Desperata varelser var ju enligt Williams det farligaste som fanns. Vilken erfarenhet av det han kunde ha hade han emellertid aldrig berättat, och Roscoe hade inte frågat. Det var som det var, Williams analys var säkert korrekt, allt tydde på det, och den mördade familjen Grady var bara en sak, även om vems skulden för det dådet var inte längre ansågs alldeles klarlagd. För Roscoe gjorde det detsamma. Mörkret kunde vara farligt ändå. Det var klokhet och inte fruktan som sade honom det.
Redan ute på den skamfilade verandan kunde farligheterna börja, hade han förstått. Ibland kom två eller flera karlar ihop sig om något, blev utskickade, och det ville till att man inte kom i vägen för någon av dem då. Framför allt gällde det att inte lägga sig i, en oskriven regel som alla förstod av ren instinkt och ändå nödvändigtvis måste förfäktas emellanåt.
Han väntade tålmodigt vid baren. Ingen Williams syntes till, kanske var han i något av de inre rummen. Kanske hade han å andra sidan gjort slut på mer än halva lönen, då var det inte troligt att han skulle dyka upp. Han gillade visserligen att förlusta sig, men helt utan omdöme var han inte.
Vad tusan väntar jag på honom för, slog det den grubblande sedan, samtidigt som han betalade för en öl. Med glaset i handen gick han sedan tillbaka ut i hallen, och kom att tvärstanna nedanför trappan.
Det stod en kvinna på det översta trappsteget. Hon såg ut att ha kunnat vara en skönhet en gång, och det var alltjämt någonting fängslande över henne. Hon var i mogen ålder, minst femtio år. Håret var vitt och uppsatt i en fantastisk frisyr. Kläderna var dyra, det var siden och silke med dekor av guldtrådar, strutsfjädrar och små tyllrosetter. Runt halsen bar hon ett halsband virat i tre varv. Pärlorna var äkta, det var de i hårkammen också. Jo, detta var extravagans med ett stort E. Hon iakttog honom nyfiket, höll elegant en cigarett i en förlängare av elfenben mellan pek- och långfingret, formade med den en komplett personlig silhuett. Makeupen var förvånansvärt återhållen, men att hon hade pudrat ansiktet var tydligt, likaså rouget på kinderna. Hon visste om att hon gav intryck vart hon kom, och att den som mötte henne första gången skulle bli imponerad av hennes uppenbarelse. Hennes inre leende syntes i ögonen.
Så lämnade hon trappsteget och gled vidare mot något av rummen på det övre planet, alltjämt med sitt inövade grepp om cigarettmunstycket. Höfterna vaggade något. Allt hon gjorde var medvetet, testat och förbättrat till förbannelse – och ändå inte överdrivet. Vem skulle göra så om inte Madam Ilse. Det bara måste vara hon.
Hon stod utanför en stängd dörr när han kom upp, med ryggen vänd mot dörren och sitt spännande ansikte vänt mot honom. De ljusrosa läpparna rörde sig uppåt, leendet var både milt och självsäkert. Hon föreföll älskvärd.
?Vill du se mitt enkla tjäll?
Rösten var mjuk och mycket kvinnlig. Hon använde sig inte av insmickrande floskler, var bara intagande trots sin ålder, och välkomnande. Ändå fick hon honom att känna sig osäker.
?Jag har sett dig här emellanåt, bekände hon.
?Bra gjort att lägga märke till det. Jag har bara varit här tre gånger förutom denna. Hos Silver då också.
?Hon är en av mina bästa flickor. Du vet nog vid det här laget vem jag är.
?Madam Ilse, eller hur?
?Självfallet. Stig in, så får du se hur jag bor!
Roscoe glömde alldeles av att presentera sig, och kom inte ihåg det ens när kvinnan öppnade dörren till sin bostad, som också var hennes arbetsplats. Nästan tafatt lyfte han av sig hatten, och till värdinnans förnöjelse bugade han sig lätt. Hon var inte som han skulle ha föreställt sig en föreståndare för ett glädjehus. Hon var sofistikerad, en dam av värld, det fanns ingenting rått eller utstuderat hos henne. En affärskvinna måste hon likväl vara för att hennes företag skulle fungera, och det var möjligt att hon i själva verket var en person med två ansikten. Sådana hade det funnits i alla tider, men vem kunde tro det om henne vid en första anblick.
Likadant förhöll det sig med damens privata salong. Den skilde sig från bottenvåningens inredning så mycket att den lika gärna – eller hellre – kunde ha tillhört ett annat hus. Allt han såg omkring sig nu andades stil, en sorts sval rofylldhet som levde i många förmögna människors boningar, familjen Popleys inte minst.
Om han inte redan hade vetat att Madam Ilse var av god familj skulle han ha gissat det just nu där han stod. Hennes belevade sätt resulterade i att han kände sig fånig och nästan som en inkräktare. Han antog att detta lyste om honom, och det var ett korrekt antagande.
?Du får gärna använda klädhängaren sade kvinnan och pekade på tamburmajoren bakom mannens rygg.
Han snodde runt, såg den äntligen och hängde av sig jackan.
?Nu kan du slå dig ned.
På nytt pekade hon, denna gång på en utsökt möbelgrupp nära fönstret mot husets frontsida. Roscoe satte sig så smidigt han kunde på den klädda stolen närmast, han ville inte göra sig till en clown i det vackra rummet.
?Visst heter du Roscoe?
?Hur vet Madam d… Jaså, Williams.
?Ja. Williams. Och Silver.
Hon bjöd honom ett glas rosenrött vin, som han tacksamt tog emot. Det fick stå intill det i miljön mer malplacerade ölglaset. Därefter satte hon sig själv bekvämt till rätta på stolen mitt emot, och såg litet plirande på honom.
?Så här är det: Jag bjuder in alla återkommande gäster till mig någon gång. Det finns flera skäl till det, och det viktigaste är att man skall känna till husets enkla regler. Jag tror inte att de kommer att vålla några bekymmer för dig, du är inte den typen har jag förstått, men i alla fall. Den första regeln handlar om alkohol. Blir du redlös, så åker du ut, men du kommer att vara välkommen tillbaka när du har nyktrat till. Den andra regeln handlar om känslor. Bli inte förälskad i någon av flickorna, för då kommer jag inte att låta dig träffa den flickan. Detta är ett glädjehus, inget annat, alltså inget kärleksnäste heller. Den tredje regeln, om den bryts, förpassar dig för alltid från huset. Den gäller andra gäster. Ställ aldrig frågor om dem som kommer och går. Om de vill berätta själva är det en annan sak, det är korkat men acceptabelt. Jag vill undvika skvaller nämligen. Skvaller är sällan oskyldigt, beklämmande ofta illasinnat. Våra välgörare och besökare skall känna sig trygga här. Journalister är därför i regel bannlysta, och jag vet genast när jag har en sådan framför näsan. Nyhetsmänniskor accepteras bara om de har fått en uttrycklig inbjudan. Den fjärde regeln kan förpassa dig tillfälligt eller för alltid från huset, det beror på. Den rör flickornas integritet och säkerhet. Säger hon nej, så är det nej. Hot och våld betyder avvisning från huset på livstid. Förolämpningar kan förlåtas om syndaren visar ånger. Många är de som har sagt något dumt och sedan skäms. Tror Roscoe att Han klarar dessa saker?
?Var det bara det. Ja, det tror jag. Hur är det med vapen då?
?Som på andra ställen, det finns inga specifika regler för oss. Inget pang-pang inomhus tolereras, och skall det pangas utomhus så skall det helst ske mot skyn.
?Det kan jag nog lova att följa.
?Det sade Williams också. Han är inte här i kväll, så drick måttligt och ha koll på puffrorna, du kommer ju att få rida hem ensam i mörkret, såvida ingen vill slå följe med dig.
Han fann det märkligt hur långt Madam Ilses tankar sträckte sig angående hans förestående hemfärd. Alldeles bestämt måste hon ha tänkt i de banorna förr, och om det nu var så kunde man förmoda att fler herrar som suttit vid tebordet med henne hade fått ta del av hennes goda råd vid sidan om den nödvändiga listan med husregler.
Från väggen blickade ett målat porträtt av en skäggig herre på runt fyrtiofem år. Roscoe tyckte att mannen såg ut som en klassisk sjökapten, men klädseln stämde inte. Denna liknade mer en tidigare version av den man kunde få se på de plantageägare som i nutiden ockuperade två tredjedelar av territoriets bästa odlingsjord. Det var förstås Madams hädangångne make, som Silver odetaljerat hade nämnt.
Fler saker i bostaden än porträttet på väggen berättade om ett annat förflutet, som Madam Ilse hade fått uppleva innan hennes nuvarande roll hade tagit form, men det som saknades var bilder på barn. Kanske hade hon aldrig välsignats med moderslycka. Eller också hade hon bara inte någon lust att låta deras ansikten hänga framme, då någon i värsta fall kunde ha känt igen anletsdragen på avkomman. Om det var sanningen så var det förståeligt, det som Madam Ilse hade sagt om skvaller var inte taget ur luften. Hon var en dam till sitt väsen, men också en erfaren själ. Tillvaron hade hon lyckats hålla på fötter, vad han förstod måste det ha kostat på för någon som hon. Det var uppenbart för honom att hon hade fått svälja det mesta av stoltheten, och det av den som var kvar fanns i hennes svit, inte större än en ordinär lägenhet fastän hon ägde både hus och mark såvida inte alltihop var intecknat. Det sociala livet hade måst bytas mot ett annat, som varken hade med ursprung eller samhällsklass att göra. Det var ett slags teater, med ridåer, scen, publik, artister och rekvisita. ”Madam Ilse”, förmodade Roscoe, var taget. Ett artistnamn kunde man väl säga.
Han fann det bäst att inte fråga om det, var inte ens säker på att han ville veta något, för vad skulle han med den kunskapen till. Han visste bara att den person som kallade sig för Madam Ilse skulle ha varit värd ett bättre öde än att behöva ta emot de gäster som besökte hennes hus. Till de senare kunde han i någon mån räkna sig själv, det var ett lika bistert som lustigt faktum.
Men att han hade fått träffa henne först nu. Måhända borde han tacka Williams för det, den mannen hade alltid haft svårt med att hålla igen munvädret om han inte var tvungen. Williams var stamkund här, varenda kotte verkade känna honom, och Madam Ilse hade kanske nöjt sig med den information som han hade gett om sin kollega. Om Roscoe inte hade fått syn på henne vid trappan, och hon inte hade fått syn på honom, skulle dagens möte inte ha ägt rum heller.
Ty ett möte var absolut det mest passande ordet för sammanträffandet. Hon lät som en arbetsgivare med sina regler, vilket hon ju också var. Han hade nästan blivit intervjuad av henne, det hade skett på ett civiliserat sätt, men ändå. Frågorna från henne hade mestadels varit outtalade, och hon hade inte förväntat sig några protester mot upprabblingen av den för henne så viktiga informationen. Han hade bara nickat med, och låtit sig fascineras utan att avslöja det.
Han lämnade Gerson Manor strax före midnatt, och lät hästen trava snabbt i mörkret mitt på grusvägen tills han nådde Popleys ägor. Där saktade han av, viss om att inga överraskningar skulle komma. Resten av vägen fick djuret skritta i sitt eget tempo. Han ville inte väcka någon, varken dem i huset eller de sovande i arbetarnas kvarter.
Tankarna snurrade, de kretsade inte, som så ofta när han var ledig, kring den vackra Juni. Förvisso, anade han, skulle det bli som vanligt med den saken när väl alkoholens verkan hade gått ur kroppen och han helt och hållet blev sig själv igen. Just nu kändes det för honom som att timmarna var oändligt många och att de stod stilla. Han kom ingenvart med de nya intryck som härskarinnan på Gerson Manor hade försett honom med.
Mot sin egen vana ställde han sig att duscha under sin perforerade hink klockan halv två på morgonen. Någon svalka blev det emellertid inte, bara mindre svett på kroppen. Det var gott nog, ansåg han, det skulle hjälpa honom att sova bättre. Vattnet strilade genom sammetsmörkret medan en uggla hoade i närheten. Och så hördes brölet från en hjort. Hjorten var kuslig eftersom den inte syntes. Ugglan hade han lättare för, den var de facto rena gemytet. Men inte ens hjorten kunde skrämma honom tillräckligt mycket för att han skulle rusa från sin duschplats in till tryggheten i stugan. Värre var det norröver, där han skulle ha fått se upp med svartbjörnar. Han visste det, då han hade erfarenhet av det från barndomen. De nyfikna kreaturen kunde ställa till med mycket oreda om de fick chansen, och vara aggressiva också.
Hjorten var nära. Han hörde de dova stampande stegen mot marken. Den visste att den hade en människa inpå sig, och hade den varit irriterad på allvar eller osäker kunde den ha gått till anfall. Så skedde inte, utan den vandrade sakta bortåt, ensam som det verkade. Det var en tjur, antagligen ung och oetablerad. Det var en lycka att brunsttiden inte var inne, annars skulle det definitivt ha varit bättre att hålla sig ur vägen.
Roscoe kunde fortsätta med sitt duschande tills den mängd vatten han hade tänkt använda tog slut. Han sparade några liter att ha att koka mat och kaffe med. Mer vatten fanns att hämta i de små källvattendrag som porlade i närheten. Under förmiddagen skulle han fylla på sin tunna, om bara ingenting inträffade som omöjliggjorde det. Som att allt torkade upp. Sett ur ett statistiskt perspektiv fanns det en risk för det, men det rikliga regnet hade skänkt varenda vattensamling i nejden ett ordentligt tillskott, och bäckarna rann som sällan förr. Något plötsligt slut på tillgången kunde han inte skönja.
På måndagen var Roscoe i sitt esse. Som en varelse från jordens innandöme, och vars ögon såg allt, vakade han över sina fältarbetare, och fann han att någon maskade var han omedelbart där och skällde. Men sparkade och slog gjorde han ju sällan, och det skulle inte ske i dag heller. Att det lät på honom som att han tänkte göra det var skäl nog för var och en av arbetarna att ständigt hålla sig i rörelse. Den värsta tiden för dem skulle infalla om först en och en halv månad, när det var dags att skörda. Då skulle även Juni och de andra flickorna i systugan få mycket att göra med sortering och kardning, allt enligt invanda rutiner.
Under ovädret hade två procent av plantorna gått förlorade. Som fälten såg ut nu var inte det någon katastrof, skörden skulle bli rekordartad i alla fall. En grupp av arbetare hade satts till att så nya bomullsplantor, eftersom säsongen i Alabama brukade bli lång och åtgärden i bästa fall kunde leda till att man fick sig en fin liten höstskörd också.
Trädgårdsodlingarna hade inte haft samma tur. Hälften av det som hade kommit upp var totalförstörd, resten slokade också men hade börjat återhämta sig. Två arbetare var i färd med att iordningställa fårorna för nysådd av sallad och kryddväxter. Gauloin hade gråtit krokodiltårar över förödelsen i dagar, men precis som husfolket hyste han nu hopp om att det snart skulle grönska lika mycket som det hade gjort före regnet.
Och så var det blomstertäppan, som även den hade fått sig en törn. Där befann sig nu Charlotte, klädd för arbete, sida vid sida med familjens nye trädgårdsmästare, en ung svart man som var så kompetent på området att man kunde undra hur han hade anammat kunskaperna, ty någon officiell utbildning hade han inte. Bradley, som han hette, kunde inte ens läsa eller skriva. Men latinska namn kände han till. Charlotte hade funnit det nöjsamt att assistera honom och samtidigt visa hur hon ville ha det i sina blomsterrabatter. Hon var inte främmande för att själv gräva i jorden, vilket skilde henne från hennes väninnor med undantag av Lettie. Faktum var att hon i det tysta välkomnade det extraarbete som hon och trädgårdsmästaren hade förlänats med. Det hade gjort henne på mycket gott humör, man kunde till och med höra henne nynna belåtet där hon gick omkring med sin ansningssax och sin trädgårdsspade.
Rosorna hade nätt och jämnt börjat slå ut, och just det att de inte hade varit riktigt utslagna än under regnet hade räddat blommorna från att trasas sönder. De skulle bli lika stora och fina som de föregående åren. Redan nu gick det att plocka sig en bukett och sätta den i vas, så det gjorde Charlotte, detta samtidigt som hon frågade sig hur läkarparets odlingar hade överlevt.
Det skulle hon måhända få svar på i dag, ty nu var det dags att fylla på makens förråd av laudanum igen. Och säkert få nya förmaningar från doktorn att föra vidare om att förebygga mer och inta mindre medicin. Var mannen hade fått det ifrån, att det skulle hjälpa med massageterapi, visste bara han själv. Gerald hade aldrig trott på det, för honom var det bara preparatet som skulle hjälpa fram till dess att någon uppfann ett sådant som var bättre.
Den en gång så spralliga och pigga Cinder hade dött i sömnen någon gång under morgontimmarna, nästan femton år gammal. Det hade varit väntat, den lilla hunden hade varit svag i flera veckor, och Lauren hade i förväg sett ut en undanskymd plats att begrava den lilla vännen på. Allt skulle gå lätt, trodde hon.
Men där fick hon tji. När familjen bara någon timme före lunch höll ceremonin, och Bradley grävde graven, kom tårarna, och de ville aldrig ta slut. Det var inte bara en hund som begravdes, insåg hon, utan en hel barndom. Himlen visste hur många upptåg hon hade varit med om tillsammans med den där hunden! Att söka räkna upp dem skulle inte ha varit lönt, de hade varit oräkneliga. Tiden skulle ha varit förbi med eller utan Cinder, det insåg hon givetvis också, men ändå. Ingen Cinder var lika med en ökad portion ensamhet i världen.
Bradley hade snidat ett träkors, och Evan hade bränt in Cinders namn på korset med hjälp av huvudet på en upphettad spik. Lauren hade tillverkat en blomkrans av vilda växter. I ett annat sammanhang skulle tilltaget med kransen ha tett sig som utomordentligt fånigt i Geralds ögon, men Cinder hade verkligen betytt något för familjen. Även han kände att en epok just hade passerat samt att han lika litet som någon annan hade kunnat hejda förloppet.
När ceremonin var över gick Charlotte in i huset och bad Leah att leta upp en annan klänning åt henne att bära till lunchen och eftermiddagen.
Hon hade bestämt sig för att resa ensam med bara en kusk som sällskap, just som hon brukade göra när hon skulle delta på ett av de välgörenhetsmöten som anordnats av någon av väninnorna. Vägarna var lugna och vädret bra. Strax efter lunch gav hon sig av. Som väntat kom resan att gå utan komplikationer, och när hon närmade sig stadsgränsen kunde hon ånyo nicka åt bekanta som hon passerade eller mötte. Så var det nästan varje gång.
På apoteket köpte hon medicinen, varefter hon genast styrde kosan mot McCullochs gård. För första gången på länge noterade hon hur vackra alléerna var med sina hängande lövklädda grenar. Det var mest pilträd och lindar, men en och annan ask förekom också. Alla var de ståtliga träd om de bara fick växa på höjden. Familjen Popleys allé vid Charlotte Hill hade inte riktigt nått den klassen än i båda riktningar, men var på god väg att göra det. Om tio år skulle den kanske i sin helhet vara jämförbar med dem som skuggade framfarterna i och kring staden.
Läkarhustrun stod och jämnade till grusgången när kusken saktade in. För tillfället glömsk av sina egna insatser för sin trädgård såg Charlotte nyfiket och lätt roat på när kvinnan krattade. Var inte detta något som hon borde ha låtit sina arbetare göra?
?Det skulle de gärna ha gjort – om de inte hade haft fullt upp med trädgården. Jag vill inte tala illa om vädret, men någon måtta får det ändå vara när det skall till att regna. Det var ju rena höstrusket det som kom, jag fruktade att det aldrig skulle ta slut. Hur gick det med er bomull då?
?Den överlevde i stort sett, svarade Charlotte sanningsenligt. Inte grönsakerna, dock. Men vi hinner sätta nya. Så jag skall försöka få tag i frön, jag antar att andra tänker likadant nu, vi får väl se vad som finns tillgängligt. Men jag kommer faktiskt för att fråga om en annan sak.
?Jaså?
?Vet Lettie möjligtvis hur man ger sin man – eller vem som helst för resten – sjukmassage?
?Åhå, har han kommit på bättre tankar?
?Inte han, men jag.
?Jag kan visa dig hur man gör. Kom gärna in på en kopp te.
Charlotte steg ned från vagnen utan att invänta kuskens hjälpande hand. Fruns vigör är det åtminstone inget fel på, tänkte Lettie som åsåg det hela.
Som alltid fick Alfred vid kuskbocken vackert sitta kvar, eller i varje fall se till att inte försvinna från adressen medan hans vita härskarinna gick in, han reflekterade inte det minsta över orättvisan i det. Någon måste vakta den dyra vagnen, och värre uppdrag kunde man få. Föga hade han anat att han skulle komma att bli satt under bevakning av McCullochs egenmäktiga hund tills fru Charlotte var tillbaka.
I trädgården slet alltjämt Bobby och Noah med återställandet av den tilltufsade trädgårdsodlingen. Det mesta av överskottsvattnet hade runnit bort, och nu höll man som bäst på med att skyffla igen de provisoriska extrakanaler som man hade tvingats att gräva för att inte allt skulle bli förstört. Åtgärderna hade endast delvis räddat trädgården. Ny jord var ett måste, Lettie nämnde det suckande när hon hade satt sig i salongen tillsammans med sin gäst.
?Det är ett förlorat år för oss som odlare, medgav hon, om man bortser från frukten. Den skörden kommer att bli riklig. Vi trodde att dikena skulle räcka. Ack så fel vi hade. Det är sådant man lär sig av – misstagen. Men nu får vi åtminstone ny jord för vår nästa generation plantor att växa i. Härnäst skall staden skaffa fram rör, som får gå under vägen. Vi har bett om att få ansluta en egen avledningskanal. Det blir en förbättring på sikt. Något gott har olyckan fört med sig ändå.
Hennes leende var blandat med sorg över det som var förlorat. Dock fanns där en omisskännlig beslutsamhet också. Det var ingen tillfällighet att det gick bra för hushållet. Om Charlotte kände vännerna rätt hade de lagt undan en del av vinsten för nyinvesteringar och som en försäkring för oförutsedda utgifter. Vad annars skulle de ha gjort av förtjänsten, något salongsliv levde de inte fastän de var ansedda medborgare, och inte skyltade de mer än nödvändigt med sin goda ekonomi. Det var med den som med deras arbetare, de lät det inte angå allmänheten hur de tänkte och planerade.
Syn för sägen fick Charlotte när hon under några minuter tittade ut genom fönstret och det uppenbarades för henne att Bobby höll i ett måttband. Kunde han räkna, pojken?
?Han är en ung man, kära Charlotte, det vet du. Vi har lärt honom och hans far att läsa, skriva och räkna. Kunskap i enkel matematik och noggrannhet vid mätning har gjort dem till bättre arbetare.
?Det må så vara, men det är farligt, Lettie! Både för er och dem. Om det kommer ut…
?Det gör det inte, och nu har lugnet återvänt efter mordet på familjen Grady också. Vi behöver inte oroa oss mer än vanligt. Herr Gradys svåger tar över handeln, så butiken kommer att bli kvar. Den mannen är en tuffing, honom rår ingen rånmördare i världen på. Det vore faktiskt nästan bra om nidingen som dödade den stackars familjen kom tillbaka. Våra arbetare kan hur som helst känna sig trygga om de bara håller sig hemma eller i husets närhet och spelar så dumma och ödmjuka de bara kan när de har med andra vita än oss att göra. Om du visste hur duktiga de har blivit med sin teater skulle du nog få dig ett skratt.
?Jag måste utgå från att ni vet vad ni gör.
Frågetecknet skulle dock dröja kvar i Charlottes huvud i flera år framöver. Det visste hon inte då, och nu var det inte för den sortens oro som hon hade kommit. För henne var det makens hälsa som var det viktiga, och mannens egen envishet som var bekymret. Lettie kände väl till Gerald Popleys envishet, hennes make hade ofta berättat om den, dock utan att göra sig direkt lustig på vännens bekostnad. Om Charlotte hade hört läkaren prata om hennes man skulle hon ha kunnat skriva under på att det som sades var sant.
?Det där du sade om att lära ut massage låter som sagt intressant. Är det något som jag själv skulle kunna utföra?
?Visst skulle du kunna det, om han blott tillät det. Jag kan demonstrera, med hjälp av en försökskanin.
I nästa sekund ropade läkarhustrun in Bobby, som bugade sig bokstavligen halvvägs till golvet när han såg Charlotte.
Något som i somligas ögon skulle ha betraktats som en rolig fars följde sedan på. Letitia McCulloch hade sett sin make arbeta, och hon visste precis vad som skulle användas till massagen. Det första som hon gick och hämtade var klinikavdelningens extrabrits, och på den fick Bobby lägga sig på mage. Sedan smetade hon på någonting på en liten del av hans rygg.
?Det är liniment, berättade kvinnan. Liniment lindrar smärta. Det luktar på grund av kamferinnehållet, men är mycket effektivt Vi har indiansalva också, och den luktar betydligt bättre, men är dessvärre svagare.
?Kan man verkligen ha sådant här på människor?
Charlotte hade lyft upp burken och stod med näsan bara en decimeter från dess mynning. Med en grimas ställde hon ned burken igen, och satte locket på.
?Salvan är avsedd för hästar, berättade Lettie, men fungerar på människor också.
?Hästar?! utbrast Charlotte.
?Jajamen, sådana är också envisa av sig.
Det låg något extremt roande i att väninnan tillät sig att jämföra Gerald med hästar. Som om det var envisheten i sig som behövde botas. Charlotte höll tillbaka det skratt som ville välla upp inom henne. I nästa minut fick hon se instruktrisen massera Bobbys rygg. Kvinnans händer rörde sig vant och metodiskt. Hon hade gjort det förr. Men det var förskräckligt så det där linimentet luktade! Att komma hem med det skulle inte vara någon idé, insåg Charlotte. Maken skulle vägra att låta använda det på sig själv.
Bobby å sin sida mådde som en prins av behandlingen, hans förnöjda min undgick inte någon av kvinnorna. Hans hand hade blivit bättre, efter år av terapi och – återigen – envishet, denna gång från Alastairs och Letties sida.
?Den här gossen kan katekesen också, sade Lettie stolt. Litet kristendomsundervisning skadar inte, tänkte vi, och han har gått in för det som man skall. Visst har du det, Bobby?
?Ja, fru Lettie, det har jag. Det är roligt att kunna den.
?Nyttigt också, glöm inte det.
?Nej då.
En svart arbetare som kunde katekesen, vem hade hört talas om något som det tidigare. Men kanske att det förekom annanstans än i enbart det här huset. McCullochs var framåttänkande i tusen sammanhang, men vad de skulle med just detta till var mer än Charlotte kunde begripa. Kanske var det nyttigt som Lettie påstod, det kunde i alla fall inte vara skadligt om det stannade inom hemmets dörrar.
?Och så har vi psalmsång en kväll i veckan. Det ger oss alla glädje och styrka så att vi orkar med vardagen bättre. Visst är det roligt, Bobby?
?Mycket roligt, frun.
?Och nu är det din tur, kära Charlotte. Visa vad du går för som massös!
Bobby låg snällt kvar på britsen, medan Charlotte vid åsynen av den mörka arbetarhuden plötsligt fylldes av en motvilja som fick henne att tveka. Hon lyfte sina händer som om hon var redo, men efter bara några sekunder lät hon dem falla. Det gick inte. Gick bara inte. Hon skakade på huvudet, samtidigt som Lettie sade åt Bobby att återgå till sina sysslor. Läkarparets unge arbetare lydde på fläcken.
?Jag hoppas att han inte blev alltför ledsen på mig, sade Charlotte när hon stod framför entrén, uppfylld av skamkänslor, och skulle gå ut till sin väntande kusk. Men Lettie, ni behandlar dem ju som om de vore familj! Är det verkligen så klokt?
?För oss är det det. Vi har bara två arbetare, det skulle inte bli lätt för oss om de rymde. De är nästan familj, ja, det har blivit så med åren. Från början – detta erkänner jag gärna – var det medlidande som styrde oss. Bobby var illa däran, och moderlös. Han saknade sin far. Hade han blivit kvar på gården skulle han inte ha överlevt. En stackars pojke. Och vi hade inga barn.
?Så ni köpte hans far bara därför? Förlåt, men jag får inte ihop det.
?Du blev också illa berörd över misshandeln den gången, Charlotte, medge det. Och jag vet varför: Du har haft lyckan att bli mor. Du såg ett barn som höll på att dö, och agerade som en kristen människa bör. Han har inte bara min man, utan lika mycket dig, att tacka för sitt liv. Vi köpte hans far eftersom vi insåg att det var nödvändigt för Bobbys psykiska hälsa, för att han alls skulle kunna läka ihop. Och se vad vi har nu – två lojala arbetare som räddar vår trädgård, som åtminstone delvis uppfyller vår saknad, som har blivit en mening i tillvaron för oss, som lyssnar och anammar. Utan dem skulle livet bli fattigare för mig och Alastair, både ekonomiskt och socialt.
?Det är både beundransvärt och alldeles utanför samhällets normer.
?Jag ser din betänksamhet. Vi har inte för avsikt att låta hela samhället ta del av vårt privatliv, så du behöver inte känna någon oro.
?Tänk om min man visste.
?Det gör han. Varje gång som han och Alastair är utom hörhåll för andra pratar de om det. Att din man inte har sagt något tyder på att han inte tror att du skulle förstå, samt därför att han vill skydda oss, eller helt enkelt därför att det bara inte har varit på tapeten. Din man är en hedersman, en riktigt pålitlig vän. Vi har tur som får ha er till vänner. Det har fått mig att önska att tiden kan stå stilla, så att allt förblir som det var.
?Du är bara för god. Fast nu längtar nog min man efter mig. Tack kära du för all din hjälp. Du får hälsa din egen make från mig.
?Det skall jag. Han har väntrummet fullt just nu.
En glimt av det fyllda väntrummet fick Charlotte när hon kastade en blick åt det hållet. Sedan steg hon ut, såg några enstaka slöjmoln på himlen och slogs av att det var hetare nu än när hon hade rest hemifrån. Handparasollet, inte det fina som hon använde i sina jämlikars sällskap på promenader över ägorna eller inne i staden, utan ett mer praktiskt och enklare exemplar som ofta låg redo i vagnen, åkte fram och fälldes upp. Herregud så varmt det är, tänkte hon när vagnen gled bort från vägkanten och vände för återfärden. Hunden tittade efter vagnen när den försvann.
Nära fyrtiofem minuter senare svängde samma vagn in på vändplanen innanför Charlotte Hills grindar. Då såg kvinnan sin dotter och Juni gå mot stallet med Billy mellan sig. Det var värst så sena de var. Eftermiddagen var långt framskriden. Lauren hade alltid varit dålig på att passa tider. Den inre sucken över detta var inte djup, bara resignerat konstaterande. Annars var Charlotte glad, hon hade fått viktiga saker uträttade i dag, och det ville hon genast berätta för Gerald. Lauren såg henne och vinkade. Hon vinkade tillbaka, och klev in genom verandadörren.
Leah höll på med att vädra linneförrådet och sprang fram och tillbaka genom hallen samt uppför och nedför tjänarstabens smala trappa. Det var ett under att hon kunde röra sig så smidigt i denna passage ansåg många, så stor och bred som hon var. Koncentrationen syntes inte bara i arbeterskans ansikte, utan i hela hennes gestalt. Likväl märkte hon när matmodern kom gående från verandadörren, och hälsade kvinnan med en underdånig nigning. Att hon kunde niga så lätt var det också många som undrade över. Det verkade finnas en övernaturlig styrka i Leahs armar och ben. Famnen full med textilier hade hon också, ändå lyckades det henne att hålla ryggen rak.
Farten var också god. Hon hade hjälp av två nya, unga husor, som förgäves försökte hålla jämna steg med henne. Att de inte hade hennes snabbhet kunde hon överse med, värre skulle det bli om någon av dem dristade sig till att säga emot henne. Då skulle hon returnera med så mycken is, att det kunde ha räckt till en hel glaciär. Men husorna hade blivit varnade av sina respektive familjer, och såg noga till att inte förarga den mycket starkare Leah, mot vars hårda nypor ingen av dem skulle ha haft något att sätta emot.
Det kunde ha tyckts som en sen tid på dagen att vädra lakan och dukar, men saken var den att det var så varmt i luften att det inte skulle ha fungerat att göra det tidigare. Charlotte var medveten om detta, och tog därför ingen notis om det hon såg. Med resoluta steg vandrade hon upp till övervåningen. Hon förmodade att maken kved efter sitt laudanum.