...som gubben i
månen kunde le
litet så där

i skym undan
åt. Miljökatastrofer borde
det kunna skrivas

och sjungas sånger
om, för vad
kan väl vara

mera naturligt än
som just sådana?
Det som människor

i full karriär
talar om med
förskräckelse alltmera är

förstås själva känslan.
'Hur skall det
gå, nu när

det redan är
försent för att
rädda moder jord?'

Jag menar, bara
tanken på att
'vi' lever som

om naturens resurser
vore oändliga och
någon har vetat

att berätta att
för att kunna
leva alla 'anständigt',

så skulle det
behövas planeten Jorden
gånger tre och

en halv. Tacka
fff för att
det redan sedan

länge barkat åt
skogen. Se solnedgången
en sista gång.



(Min egen farfar
visste var skåpet
skulle stå, han
var satirisk tecknare.)