Plötsligt kommer jag ihåg Dellarees kam,
hur hon sätter den i håret
och gör små ingrepp, vinkelrätt,
här och där,
metodiskt,
som en katt som kommer in
och sätter sig och putsar,
slickar sig på tassen
och drar den över huvudet, ansiktet,
på ett koncentrerat, meditativt sätt –
eller som någon som snyggar till en maträtt,
gör det sista
innan serveringen

Minnet av Dellaree och den svarta kammen i hårdplast –
som med sitt smala handtag
och sina tätt samlade decimeterlånga tänder
vagt påminner om en slags grep –
och den eleganta posen;
armen upp i luften, armbågen ut och upp,
handleden graciöst böjd,
fingrarna om handtaget
som om ett kirurgiskt instrument,
och hur hon applicerar de långa tänderna
i det täta mangrovehåret –
briserar utan förvarning,
från ingenstans och länge sedan,
denna tvärsoliga oktobermorgon i Östra sovrummet
på gården Noret i Norrbottens Niemisel 2026,
när vintern skickar sina första bud
med neddragna temperaturer
och hukande kvicksilverpelare;
ett afrokamsminne av Dellaree Gibson-Östnäs,
som låser upp ett helt liv
som räckte mellan 28 maj 1949, San Francisco,
och 9 februari 1992, Varberg,
och som jag först lärde känna våren 1970
hemma hos henne och Emanuel
på Washington Avenue i Brooklyn,
då båda jobbade på Max's Kansas City
inne på Park Avenue;

ett blixtbildsminne; ett typminne av en pose
jag ofta såg henne i,
när de bodde i det gamla hus de hittade
på Lilla Strömgatan 3 i Nyköping,
på sätt och vis agerande
Crosby, Stills, Nash & Youngs låt Our House
ute på verandan över bakgården;

ett plötsligt minne,
ett maskhål till en annan dimension
som lever vidare i all enkelhet
djupt i medvetandets glaciärsprickor,
idag t.o.m. bärande Dellarees parfym
och röst –
och en del saker hon sa