Jag träder objektivt naken ur gryningen
utan mekaniska ögonaböjder
när jag fått slut på slutare, skärpedjup & gråfilter,
med observansen fortfarande begränsad
till Panasonics tillgängliga format,
efter decenniers klippande med ögonen
genom sökarens koncentrat
av en synbar verklighet –

men långsamt, uns för uns, pixel på pixel,
tillägnar jag mig den oförblommerade grafik
som omger mig
i verklighetens vind-&-doft-fisheyes 360°!

Verkligheten är ju overkligt verklig!

Fingret är befriat från avtryckaren,
och vet inte vad det ska göra,
mer än sticka upp
& känna vartåt vinden blåser,
bara för att konstatera att
”you don't need a weatherman
to know which way the wind blows”

Kameran ligger sjuk i sin chiffonjé,
inofficiellt dödförklarad
efter ett kajakkapsejsardopp,
medan jag smakar av en nygammal verklighet,
alltid flyende ur ögonvrår, fingertoppar
& befriade motiv;
fri som utrymmet mellan in- & utandning,
dagen fullt tillgänglig & fullkomligt oåtkomlig,
utan att behöva motiv-eras