De satt tysta. Landskapet öppnades framför dem. Rester av dimma låg som små slöjor över de mörka fälten. David ville säga något mer, men kände att han borde låta naturen tala. Den bar på något som ord inte kunde ersätta. Han höll händerna stadigt på ratten. Som att det var hans ansvar att ta dem framåt. Tryggt framåt. Efter en stund sa han eftertänksamt.

-Ja, det finns alltid ett hopp, eller hur. Tro, hopp och kärlek. Hoppet är en stark kraft som aldrig kommer att förgås. Det är nog hoppet som för historien framåt. Och livet.

Nu vände hon huvudet mot honom. 

-När du beskriver det så där, känner jag igen mig. 

David sa inget. Han ville låta hennes ord sjunka in. Där fanns en skörhet han inte ville störa.  Samtidigt skapade hennes ord en förväntan på något nytt, något de båda kunde se fram mot med en växande förväntan.

Så mötte han hastigt hennes blick.

-Du kan öppna sidorutan om du vill. Känn dofterna, lyssna in omgivningen. Vi närmar oss.

Hon tvekade ett ögonblick innan hon drog ner rutan. Den lite krispiga höstluften svepte in. Den bar med sig dofter av fuktig jord, mossa och en svag aning om rök från en avlägsen skorsten. Höstlöven rasslade melodiskt i vinden. Efter någon kilometer hördes vattnets porlande bland strömmens stenar.

Elda drog ett djupt andetag. Hennes ögon var fyllda av värme när hon mötte hans blick igen. 

-Det är verkligen som att allt omkring oss berättar något. Hör du också, mitt i allt, som en efterklang av det som varit?

David nickade.

-Precis. Det är så jag upplever naturen och årstidernas växlingar. Jag hoppades att du skulle känna som jag.

Han lyfte ena handen från ratten och gjorde en svepande gest mot den vy som låg framför dem.

-Rydala Ström, med hela sin atmosfär av något som varit, lever kvar som minnet av en … en sats i en symfoni.

Han gjorde en kort paus och visade att han lyssnade intensivt.

-Men även det nuvarande väntar på nästa säsong. Och nästa. En tonartshöjning kanske. Ett crescendo, en jublande flöjt …

Hon mötte hans blick igen. Ögonen glittrade.

-Vi är mer lika än jag trodde. 

Hennes röst var fylld av både lekfull nyfikenhet och försiktig längtan.

De satt tysta medan han saktade in bilen. Tillsammans tog de in landskapet, strömmen, de gamla byggnaderna - allt bildade verkligen en storslagen symfoni. Utan att säga något, kände de båda en förväntan på nästa del. Något helt nytt. Annorlunda. Något som ingen av dem kunnat ana.

De körde sakta vidare. När de närmade sig Rydala började känslorna skölja över David, blandade känslor. Under de tre år han bott här med familjen, på sextiotalet, hade massor hänt i hans liv. Han hade helt nyligen läst i det han kallade Boken BOKEN om åren här. Han var tacksam till sig själv för att han skrivit ner upplevelserna från sin barndom och tidiga ungdom. Att han skrivit allt som i romanform, gjorde upplevelsen extra stark och gav honom en djupare förståelse för vad som format honom till den man han var idag.

Han tog vägen över den nya bron. Den mäktiga sjön låg stilla idag. 

-Vättern är Sveriges näst största sjö, sa han.

Han lät blicken svepa över den spegelblanka vattenytan.

-Jag tycker att den är otroligt vacker. Den är långsträckt och djup. Och kall. Vi badar här förstås, men bara under en kort period på högsommaren. 

-Hmm, du älskar verkligen ditt land. Berätta mer. Och kör lite saktare om det går.

Hon tog fram mobilen, öppnade sidorutan igen och började ta bilder.

-I den norra änden ligger en fantastisk skärgård, sa han.  Örnar häckar här. Främst havsörn.

Elda tittade upp mot himlen, som om det skulle kunna segla en örn alldeles ovanför dem.

-Åh, David jag älskar örnen, jag tänker ofta på … örnen är en symbol för så mycket som jag förknippar med frihet och styrka. Den är ju Albaniens symbol som du vet. Och i Bibeln … den finns med på så många ställen …

Hon gjorde en kort paus.

-Jag har sett örnar sväva fritt över bergen hemma. Flera gånger. Varje gång får jag en stark känsla av hopp. Jag vill sväva som en örn, känna friheten av att vara lyft över allt.

David sneglade på henne. Han blev gripen av hennes öppenhet. Hon bjöd in honom i något som var heligt för henne, något som präglat henne som människa mer än kanske något annat.
Han log för sig själv, nästan lite generat.

-Jag måste berätta något för dig. Jag har faktiskt en örn tatuerad på min högra skuldra. Haha. Stor som ett A-4. Min son är tatuerare. Han är otroligt skicklig. Han gjorde den för bara något år sedan.
 
Elda vände sig mot honom. Hon såg ut att leta efter orden.

-En tatuering … på hela skuldran?

Han nickade.

-Ja, den har blivit ett med mig. Varför tror du att jag valde en örn? Örnen har alltid betytt detsamma för mig som för dig. Styrka och frihet.

Elda drog efter andan.

-Jag förstår … men … min tro säger att man inte ska bära avbilder på sin kropp.

Hon vände blicken mot sjön igen. David kände sig först attackerad. Spontant ville han markera att han inte var det minsta religiös. Dömande attityder från troende kunde verkligen få honom att se rött. Och minnena från Israel låg fortfarande som sprickfärdiga bölder under huden. Men han sansade sig.

-Jag respekterar det, sa han, så mjukt han kunde. Att du ser annorlunda på det. För mig betyder den mer än en symbol. När vår son sa till oss, redan som liten, att han skulle måla på människor när han blev stor, reagerade jag med förfäran. Jag har också läst Gamla Testamentet.

När hon inte sa något, fortsatte han lugnt.

-Idag är han en erkänd konstnär inom sitt område. En av de bästa. Jag har omvärderat min hållning i så mycket Elda. Det vet du. Det kändes fantastiskt att be honom tatuera fågeln på min rygg. Jag vet att han uppfattade det som ett ”förlåt mig” och att jag var stolt över honom som en man som följt sitt hjärta.

Hon vände sig mot honom igen. Han anade att hon fick anstränga sig för att forma orden rätt.

-Jag förstår vad det betyder för dig. Men i min tro är tatueringar inget man uppmuntrar, tvärt om.

Hon gjorde en kort paus. Rösten blev stramare utan att vara hård.

-Om du någon gång skulle träffa männen i min församling igen … vill jag inte att du berättar om din tatuering. Inte för att du är … har någon religiös ställning men … jag tror att de … att de uppfattade dig som en … en ledare.

David försökte förstå vad hon ville ha sagt. Han kunde välja att bli utmanad och irriterad eller att se hennes ord som ett försök att hitta en balans mellan dem. Det var ett allvar i hennes ton. Hon menade nog verkligen … han kände att hennes ord stärkte honom ändå  och att de faktiskt kommit varandra lite närmare.

-Jag tror jag förstår, sa han eftertänksamt. Och jag lovar att respektera det.

Hennes ansikte mjuknade.

-Det var bra att vi fick prata om det här David.  

Hon log.

-Tänk att vi båda känner så starkt för örnen.   

Han parkerade bilen vid kyrkan.

-Känner du för en liten promenad, sa han, tänkte vi skulle gå till restaurangen, det är inte så långt.
-Ja gärna, sa du att du bott här tidigare?

-Ja, tre år på sextiotalet. Händelserika år. Det var under den tiden jag blev vacker. Jag bodde fortfarande hos föräldrarna. Min mamma sa vid ett tillfälle, ”du är den fula ankungen som blivit en svan.”

Han skrattade och la armen om hennes midja.

-Aha, har du några bilder från den tiden, har svårt att tänka mig …

Hon vände sig mot honom och lipade retfullt.

-Kan visa dig senare. Jag har bevis, sa han och poserade framför henne som en modell.

Hon tog hans hand och tryckte sig närmare.

-Du är … handsome … my handsome friend … vad är ditt starkaste minne härifrån?

Han svarade inte direkt. Det var ingen tvekan om vad som … men skulle han verkligen säga något om det, att han och hans far älskat samma kvinna …

-Vet inte om … det är extremt … du skulle bli mer än chockad … jag var tjugotvå och förlovad med Inger men … wild and crazy …
-Tror du inte att jag tål höra … jag vill veta allt om dig …

-Är du verkligen säker på det, allt?
-Ja det är klart, det som har varit har varit, men jag är nyfiken … på dina starkaste minnen.
-Du tänker att du inte kan veta vem jag är om du inte …
-Ja, vi är ju vår historia, våra minnen … tror du inte?
-Hmm, om du … men då vill jag veta allt om dig, allt om din vilda tid och …
Hon skrattade högt.
-Tänk om jag inte har något sånt, tänk om jag är det mest tråkiga du …

Han skakade på huvudet och knuffade henne lekfullt i sidan.
-Knappast.

Han pekade på ett litet oansenligt ställe en bit bort.
-Där, där ska vi äta, Pizzeria Sorrento, ett kanonställe, du kommer inte att bli besviken. Det är inte traditionellt svensk mat, mera något som liknar det du är van vid kanske, eller … äh, gott i alla fall.

De steg in i restaurangen. Lunchen var i full gång. Det var ett trivsamt sorl i rummet och doften av vitlök och nygräddad pizza fyllde luften.
Bakom disken stod ägaren, en storväxt man i vit skjorta och svart förkläde. Han sken upp när han fick syn på David.

-Signore David, ropade han högt, länge sen!

Han kom fram mot dem och tog Davids händer i sina.

-Och det här måste vara den vackra damen du berättade om, välkomna!

David log varmt mot sin vän.

-Härligt att se dig igen Raphael, det var alldeles för länge sen. Ja, det här är Elda, min vän från Albanien. Jag har skrutit om dig och din mat.

Han såg sig omkring.

-Det går bra för dig, underbart. Du har reserverat ett bord som jag bad dig?

-För dig gör jag allt, sa ägaren och skrattade.

Han gick före och visade dem till ett runt bord för två vid fönstret. En liten vas med vilda blommor stod på den vita duken.

- Vi har lagat favoriten förstås, sa han när han en stund senare kom in med tallrikarna.

Han log stolt och ställde sig nästan i giv akt.

-Pasta á la David! Oxfilé, kantareller och gorgonzola. En klassiker hos oss.

Han vände sig mot Elda.

-Komponerad av er vän, signorina.  

Han ställde tallrikarna framför dem, bugade lätt och gick tillbaka till köket.

Elda såg på David med höjda ögonbryn.

-Så du har en rätt uppkallad efter dig?

-Tydligen, sa han och log spjuveraktigt, det är väl sånt som händer när man ger för mycket dricks.

Medan de åt tittade David i smyg på Elda. Hon åt som hon brukade. Glupskt. Det var tydligt att hon gillade maten. Hon spetsade en kantarell på gaffeln, synade den intresserat och stoppade den i munnen. Hon tuggade sakta och himlade med ögonen.

-Otroligt gott. Pasta á la David. Har du receptet?
-Nä, jag skulle ändå aldrig kunna göra den rättvisa. Det här stället får högsta betyg av alla som äter här. De lagar mat i världsklass, det är vad jag tycker.