I skolan när jag var mindre
hade alla glada munnar
alla utom jag
jag hade ett falskt leende
alla andra var normala
och hade sin familj hos sig
jag var annorlunda
jag hade min familj utspridd
i denna stora vida värld..
alla hade någon
jag hade ingen
min syster hade börjat sitt egna liv
min andra syster levde med sina kompisar
jag och min bror bråkade jämt
Mamma mådde psykiskt dåligt och gick på tabletter
och pappa kunde jag inte ett piss om
Han fanns där ute någon stans
i en annan värld
i hans egna värld
När barnens pappor kom och hämtade dom i skolan
satt jag själv i ett hörn och grät
jag grät för mig själv och tänkte
-Pappa kan du inte komma tillbaka till mig?
fast egentligen visste jag inte om
han var i livet
eller om han var och svävade på molnenoch övervakade mig.
såfort mamma spelade upp \"Det finns ett hål i pappas arm\"
började jag gråta
en natt ringde det på dörren
i flera minuter
då väckte jag min syster
men hon sa bara
-Ignoera det!
sen testade jag att väcka min bror men han sa bara
det är bara fyllon
så gick jag till mamma och berättade det
men hon vakna inte
då tog jag mitt mod och gick och låste upp
dörren långsamt
och öppnade
inrusande kom Ambulansen
Jag skrek verkligen
syskonen kom ut
jag grät och grät
också skrek jag
-Nej slå henne inte,inte min mamma!!
men ingen hörde mig bara syskonen
syster åkte med in till sjukhuset
sen ringde hon mig och sa
-Det är tack vare dig att mamma är i livet fem minuter till och hon hade varit i himmelen nu.
jag var åtta år gammal och räddade ett liv som är mera värt än mitt självt
jag vet att det finns fler som har det värre men jag tyckte detta var det hemskaste jag var och kommer vara med om...