Jag hade inte sovit på flera dagar. Du hade inte låtit mig. Jag skulle sitta upp med ditt huvud i mitt knä medans du sov. Nu hade du vaknat och du var vansinnig, jag minns inte varför. Det var alltid samma. Du valde alltid något att vara vansinnig för.

Den här gången hade jag fått välja vilken snara du skulle strypa mig med. Jag valde en som jag tyckte såg mjuk ut, så det inte skulle bli märken jag inte kunde sminka över till jobbet. Du tvingade mig att stå upp och du släppte inte på greppet förrän jag föll ned och slog mig i byrån. Du blev förstås arg för det, för att jag råkade riva ner något när jag tappade medvetandet.

Du slet upp mig i håret. Jag kände något väldigt kallt mot min hals. Jag försökte fokusera blicken, rummet snurrade, din arga röst skallrade i mitt huvud, din varma spottloska rann ner längs mitt ansikte. Jag förstod till slut att du tryckte en av dina machetes mot min hals. Det var den stora, rostiga. Jag såg oändligt sakta upp i ditt vansinniga ansikte. Jag tänkte, som så många gånger förut, att nu tar det slut, nu är det äntligen snart över. Din hud glänste av svett. Det var varmt i rummet, du öppnade aldrig fönstren.

När jag inte hade någonting kvar såg jag dig i ögonen och frågade med en klar, försiktig röst: ”kommer du att döda mig?”

Ditt ansikte blev iskallt, ljuset i rummet likaså. Ett kort andetag av is. Du svarade, nästan road, ”tror du det?”

Jag svarade ärligt att ja, jag trodde du skulle tappa kontrollen en dag och döda mig.

Du anlade en varm, nästintill medkännande röst, mjuknade i ansiktet men fortfarande svart och iskall i blicken.

”Nej… nej det behöver du inte vara rädd för, jag lovar. Jag tappar inte kontrollen. Jag VÄLJER att slå dig.”



Så fortsatte vår dans, i månader valde du att göra mig så illa att jag inte längre var mänsklig. Ditt val. Mitt fel. Vårt liv.