Det har blivit höst:
jag ser dig i den
sommar blev september, oktober
halsduken drar i vinden och
byxorna våta av regnvatten
tjugosju
jag dog inte men jag
återuppstod ändå

Något motvilligt

Livet lyckas alltså pågå.
aldrig förr så frånvarande
går på fest, jobbar, köper
en ullkjol, en lägenhet
jag läser på tunnelbanan
jag lyssnar på musik som säkert många
likasinnade män skulle uppskatta
och allt passerar mig, händer
och jag iakttar
jag går tillbaks till samma ställe
jag går hit ofta
jag skriver upp meningar som
strofer i mina anteckningar
är det
för att minnas
eller lyckas glömma?
och en vän tittar allvarligt på mig;
jag borde veta bättre än att
göra mig sällskap i dina blommor
men du menar inget illa
du bara gör dig påmind
ibland med ditt namn
på min skärm, men det är inte din
kropp.
det är bara vad du heter
och det får vara
och jag får gråta

och finns olycka så betyder det väl att
lycka måste finnas någon gång
också