Del ett


Gräset under mig är perfekt
Grönt, skönt och orört.
Vinden smeker min kind och flörtar med en vag doft av gran.
Fågelkvitter som man bara upplever i drömmar, jag tror att dem uppskattar min närvaro.

Jag tänker tillbaka på alla fina möbler jag monterat ihop, allt beröm för vårt fina hem.
Jobbade hårt gjorde jag och pengar fanns det.
Min vackra fru välkomnade mig alltid hem med ett leende och värme, kärlek.
Vår dotter var bäst. Driven, ambitiös och kompletterad med ödmjukhet.


Del två

Gräset under mig har hårdnat av min vikt, blygsam fukt tränger in i mina jeans.
Vinden mojnar inte, gåshuden i nacken skvallrar och en obehaglig kyla.
Fåglarnas kvitter har tystnat, nu sitter dem runt om mig i träden. Iakttar mig och väntar, jag tror att dem vet.

Jag borde ha förankrat våra garderober i väggen.
Kanske var jag saknad hemma av både fru och barn, missade födelsedagar uppskattades aldrig.
Min fru undrade sällan när jag skulle komma hem, hennes bensinkostnader och besattheten av telefonen fick mig att undra ibland.
Vår dotter spenderade kanske för mycket tid på sitt rum och pluggade, hon träffade sällan kompisar.


Del tre

Kryp börjar klättra på mig och en unken os slår mot min näsa, jag tror att marken under mig förmultnar.
Vinden sliter i mig aggressivt och för med sig regn, en total storm och den vill straffa mig.
Fåglarna kraxar i en horribel symfoni, deras dömmande är öronbedövande.

Garderoben som föll över min dotter ärrade henne inte bara fysiskt, hennes självförtroende var som bortblåst och glåpord förföljde henne i skolan.
Karriären föll när chefen listade ut att jag inrett mitt hem på företagets bekostnad, stammisarna på baren blev mina nya kollegor.
När jag fick reda på att Anders låg med min fru blev jag rasande, slagsmålet slutade med min brutna näsa ömmande i skam.
Jag ignorerade skärsåren på min dotters arm, jag ville inte se och klumpen i min mage trängde bort all hunger i världen.


Del fyra

Bitterhet tuggar sönder en snabbare än myror slukar socker.
Självklart är mållinjen för min ånger och vemod alkohol och misär.
Ingen styrka i världen kan lyfta denna självvållade ilska från mina axlar.
Världen tuggade upp mig och spottade ut mig, vem trodde att galenskap var så smittosamt.

Nu vilar snart hela familjen här, bara jag kvar.
Vill inte hinna ångra mig, låt tårar av vrede dominera.
Jag sätter den glödheta pipan mot tinningen, den ska vara det sista jag känner.