Höstens sista viskning breder ut sig. Till naturen som vågar klä av sig naken i den, utan att behöva säga någonting.

I vinterns kyla så står trygga träden kvar, även när sol och vårare lämnar eller kommer tillbaka.

För träden vet att värmen kommer åter till dem, som får rotade att våga brista ut av värmen igen, och smeka dess själ.

Årstider kommer och går. Träden låter omgivningen att få vara så. Bland stormar som kommer och drar vidare.

Träden syresätter alla runtomkring och känner vad de behöver. För naturen vet så väl vad det är som får dem att blomma.