Han skrek ut sin smärta i det tysta,
ty själen den var smaklös, bottenlös.

Hungern...

Ja, hungern ekade likt ett lejons rop
inom honom.

Och läpparna...

Dom törstade efter mänsklig åtråhet,
smaken av färskt blod
i månens sista timme.

Gudomligt,
ack så gudomligt ljuvt.

Men denna natt,
denna groteska, mörka natt,
slutade livet i tragedi.

Ty flickan...

Flickan han trånat efter i år,
i år...

Blev till fruktlös föda
för gatans kalla sten.

Ack, om tiden ej existerat
i det ögonblick,

skulle du kunnat legat i min famn,
berättat berättelser om ett liv
innan solen försvann.

Försvann.

Din värme,
emot den gråa huden jag bar.

Min kyla klarade ej,
ej att penetrera din hetta.

Och däri låg lyckan,
lyckan över att ha din varma själ nära.

Men nu.

AHHHH...

Hur kunde denna olycka ske,
du arma djävul,
förbannad dig vare!

Nu är flickan blott en livlös kropp,
på stenens kalla hjässa.

Ack...