När jag träffade läkaren sa hon: ”Du är inte gammal, men du är äldre.”

Ganska vackert egentligen. Ändå började jag fundera. Var befinner jag mig då?
I ett slags mellanrum, där jag är äldre men ännu inte riktigt känner mig gammal?

Häromdagen skulle jag äta lunch med min fru och vår dotter. Jag kom lite tidigare och satte mig vid ett bord. När de kom frågade de efter mig vid disken och fick veta att det satt en äldre herre där inne.

De såg glada ut när de kom fram till mig och berättade. Jag log, lite förvånad, och dröjde kvar vid orden. En äldre herre. Var det verkligen mig han menade? Jag tror att det var första gången jag hörde någon beskriva mig så.

När jag var barn och tonåring såg jag på mormor och tyckte att hon var gammal.
Nu närmar jag mig den ålder hon hade när jag föddes. Det är en märklig känsla att komma nära en ålder som jag en gång bara betraktade på avstånd.

Då såg jag mormor med min yngre blick. Nu undrar jag hur hon själv kände sig. Kanske blev också hon förvånad ibland över att andra såg en gammal människa, medan hon själv fortfarande kände sig som sig själv.

Åren går och blicken förändras. Jag bär med mig barnet jag var, den yngre mannen och allt som hänt sedan dess. Nu får också en äldre herre ta plats i mitt liv. Jag behöver kanske lite tid att vänja mig vid honom.