Försvarslös står Hon
utan möjlighet att värja sig,
utan möjlighet att försvara sin röst
mot dem som redan bestämt sig.

Hon har lagt fram
det ena förslaget efter det andra,
sträckt ut handen,
försökt finna vägar,
försökt bygga broar.

Men ingen vill lyssna.
Orden faller döva till marken.
Hennes förslag begravs i tystnad,
hennes försök möts av förakt.

Tårar bränner innanför ögonlocken,
men Hon låter dem inte falla.
Ensam står Hon kvar,
medan orden haglar omkring henne,
det ena hårdare än det andra.

Piskrapp efter piskrapp.
Ord som skär djupare än någon vill förstå.

Och någonstans inom sig tänker Hon:
Ingen. Nej, ingen tycks egentligen
vara intresserad av en lösning.

För det är kanske aldrig lösningen
som varit målet.

Stilla står Hon.
Medan stormen rasar.
Medan anklagelserna fortsätter.
Medan andra försöker få henne att böja huvudet.

Och tyst tänker Hon:
Ni kan slå mig blodig med era ord.
Ni kan försöka krossa min röst,
ifrågasätta mina avsikter
och trampa på allt jag försökt bygga.

Ni kan ta ifrån mig möjligheten
att bli hörd.
Men ni kan aldrig ta ifrån mig
det jag vet att jag står för.

För Hon vet vem Hon är.
Hon vet vad Hon har försökt göra.
Och när allt annat har skalats bort,
när orden tystnat
och människorna vänt sig bort,
står Hon fortfarande kvar.

Sårad, ja.
Försvarslös, kanske.
Men aldrig utan värdighet.

Hon har alltid haft
och kommer alltid att ha
...hedern i behåll.

© Angela Bohlin