Det är så jävla tidigt så månen inte ens har gått ner än!
sa du med ilska i rösten.
Jag skrattade
och avslöjade att månen in går ner varje morgon.

Vi hade valt olika stigar sedan mellanstadiet, hade olika mål
men stunderna i busskuren vid havet fylldes
av vår samhörighet.

Två artonåringar
med livets outgrundliga mosaik av blomsteräng och taggtråd
vid våra fötter.
Snart var den ljusnande framtid vår.

Det har gått ett år och åtta månader
av bussväntan och framtid för mig.

Utan dina kommentarer.