Likt trädens löv gror jag under våren
Från en liten knopp tar jag färg och dras mot solen

I juli är min gnista som starkast
Då färgerna är vackra
Vattnet klart
Och solen står som högst på himlen

I slutet av augusti nås jag av en vändpunkt
Varje år är den lika väntad
Men varje år blir jag lika plötsligt överraskad
Då solen går allt längre ner mot horisonten
Skuggorna växer
Kylan tränger
Himlen blir grå
Och jag lika så

Värmen som hållit mig vid liv drar sig undan
Runt om mig virvlar det när mina nära faller från träden
De verkar inte rädda för att falla
De ser fram emot att bli till jord
Medan allt jag vill är att få stanna
Klamrar mig fast

Tillsist är jag själv kvar på min gren
Och världen har helt tappat sin färg
Då faller jag
För att vara ensam kvar
Ger bara sorgen plats att ta

Det sista lövet har nu fallit
Och förmultnat till jord
Det finns lycka även här bland daggmaskar och snö
Men den är inte densamma som bland kvittrande fåglar och lukten av hö

Så jag väntar
I dvala
Tills trädens rötter fångar upp mig
Tills jag fyllts av klorofyll
Och kan dansa i vinden igen