Jag låg här på rygg för dig.
Du smekte mina lår och tog ett hårt tag om mina bara bröst.
Du stönade någonting ohörbart i mitt öra och höll ned min kropp med starka händer.

Världen försvann i takt till mina andetag.
Till den punkt, då alla ljud förvandlats till en avlägsen viskning.
Antingen var det vinden som ven, eller du som skar i min redan sönderskurna kropp.

Ögon slöts och ett mörker omfamnade omedelbart.
Kylan kröp inte under min hud, den anföll.
Och såren frös på ett ögonblick.

Allt är öde och mörkt.
När inga lukten vilar i näsan.
När inga smaker ligger på tungan.
Då vet man…

Jag andades inte luften, den finns där.
Men utan att andas.
Jag försökte desperat gripa tag om verkligheten, men föll återigen ned i meningslösheten.
Jag kastades in i mörker, även när jag försökte se ljuset.

Jag var fastlåst i ondska.
Jag var korsfest och mina händer och fötter blödde ned jorden under mig.

Smittade andra själar med mitt onda.
Förpestade och tog livet ur dem.

Livlösa drog jag ned dem till marken.
De skrek om hjälp.
Jag var den enda som visste att det var lönlöst.

Vi var redan döda.