Den vackraste tiden i mitt liv var när du och din mor fanns här hos mig nu när du är borta så lever jag inte på riktigt.
Jag minns mycket väl vad du skrattade när jag gungade dig fram och tillbaka, hur du grät nät din hamster dog och jag tröstade dig, vad kärleksfull du var när du var yngre, hur mycket glädje du hade inom dig när du började skolan.
Allt detta saknar jag, om jag skulle ha en chans att göra om det som jag har gjort skulle jag göra det men nu är det försent, nu ligger du där, blödandes och död.
Om du fortfarande var i livet skulle du undra varför jag gjorde detta och jag skulle bara rycka på axlarna och svara: ”Du gjorde inte som jag sa”. Arton år blev du. Sjutton av dessa bodde du hemma, femton av dom levde din mor.
Att du inte gick när jag sa åt dig är ingen ursäkt till att dra fram fickkniven och hugga till. Men nu har du din mor med dig uppe i himmelen.
Vi kommer inte ses mer eftersom att för vad jag har gjort gör så jag hamnar där nere.
”Förlåt mig” viskar jag och hoppar ner från stolen, repet sträcks och jag lever bara någon minut till.
På morgonen kommer städaren att hitta våra kroppar, hon kommer ringa polisen men någon större utredning kommer det inte att bli. Alla kommer veta att jag har dödat dig, att jag sedan begick självmord är självklart...