Förbannade poettjejer! Varför kan ni inte vara som
de där blonderade blondinerna i de där sopade såporna?

Varför kan ni inte i första hand tänka på det yttersta yttre
i stället för att fjanta runt i det innersta inre?

Blir så fruktansvärt frustrerad när vanmakten kommer
krypande och skjuter in sina pilar av misstrons tvivel.

Hur skall stora starka jag som är så oansenligt liten
kunna bli en respektingivande imponerande herreman?

Ni är så intensivt framgångsrika i det ni presenterar,
orädda på ett uppkäftigt, trotsigt och ett alldeles, alldeles

underbart sätt!

Tillsammans borde ni kunna ta makten på alla plan.

Största hindret för det skall inträffa, är troligen


ni själva...