där du skrider fram
ger du hopp till de som mist allt
du håller ditt huvud högt
och ryggen rak

och männen som sitter
likt livlösa säckar
vänder upp huvudena mot dig
när du går förbi

bakom dig bryter solen fram
den kastar en stråle av ljus på dig
som får dig att lysa som om du var ett helgon

med dig för du prästkragar

medan du sakta rycker av bladen
och låter de falla mot marken
sträcker männen ut händerna
för att fånga de ljuva bladen av sommar

du går med så lätta fotsteg
minsta viskning kan få dig att gå sönder

och vem skall då hjälpa den som andra hjälper

så vacker men så ömtålig...