dagarna är kortare nu
åren stannar till i köket emellanåt
på nätterna
lägger små högar av sand på bordet
som du förbryllad sopar av varje morgon

II

och jag tänkte på dig
det var sent på kvällen tidigt i oktober
och träden var strödda med små blå ljus
buskarna mullrade inifrån av elektricitet
statisk jord som morrade av återhållen vrede
över alla dessa hus som belägrat den
jag minns inte vart jag var på väg
det var nog inget viktigt
jag var kanske bara trött
asfalten blundade
gatorna låg utsträckta på rygg med knäna runt träden
vattnet suckade under bron vid banvallen
smackade som ett barn som suger på sin tunga i sömnen

III

ibland när du sover går jag ut ur mina ögon
skuttar ut på lakanstyget och går in i dig
häver mig upp på ditt bröst
och plockar med mig ett otydbart skriftspråk
ett universum som inte längre kan beskrivas

IV

jag slappnade av
det stora kröp ihop
och rymdes nu i mina kupade händer
sedan i den ena
du höll en lång sträng mellan dina fingrar
och jag såg att någon klippte den
morgonen var tystlåten,blek
den satt lutad mot rymden och andades vattenånga

det var bara ett barn som skrek
någonstans